Jodå, det finns något som kallas för måndagsångest även för pokerspelare. Den handlar dock inte om att man yrvaken måste kravla sig upp för att gå till jobbet, med vetskapen om att en hård arbetsvecka hägrar. Den handlar inte om att man önskar att livet vore en enda långhelg. Eller att en tidig måndagsmorgon kan kännas lika vedervärdig som att dricka apelsinjuice efter en tandborstning. 

Måndagsångest för en pokerspelare handlar om söndagsturrar. Känslan av att ha grindat en hel natt och vakna upp med stora röda siffror, fjärde måndagen på raken. Känslan av att förlora med KK mot AQ i en pott om chiplead precis innan finalbordet. Känslan av att felfri poker inte lönar sig. Känslan om att de stora pengarna bara är en river borta, men att riverkorten läggs upp av satan själv. Och satan hatar dig. 

När man vinner handlar pokerturneringar enbart om skicklighet. När det går dåligt känns de som en enda lång lottorad där tomtenissarna ideligen blir belönade för sina outvecklade handanalyser. 

Det är konstigt, men jag vet att jag nästa söndag kommer att spela de där turrarna igen. Jag kommer till och med se fram emot dem. Den där måndagsångesten är då ett minne blott. Det måste betyda att min hatkärlek till turneringar mest består av kärlek. Eller, ligger svaret i att jag är lika dum som när jag alltid får för mig att  köpa en trisslott på Ica när jag bunkrar mat? 

Hoppet är det sista som överger människan. Och plötsligt händer det. Eller? 

Edit: Lägger in en liten hand också. 

Det är en 200€:s söndagsturre. Blinds 400/800, plus ante. Det är drygt 200 spelare kvar, 72 får pengar. Du sitter med 32k. I mittposition viker du upp QQ. En ny kille i UTG+1, med 36k i stacken, startar med en hård öppning på 3900 preflopp. Alla lägger sig fram till dig och du slickar dig runt munnen. Men hur spelar du? 

A) Lägger dig  B) Synar  C) Höjer till 11500 D) Går all in