Vissa pokerspelare vill man bara ge en tjottablängare rakt mellan lysmaskarna. Det kan finnas många anledningar till det. Överdriven kaxighet, fylla, irriterande trashtalk, långsamhet, otrevliga kommentarer till bordets fiskar, fula glasögon, jobbig dialekt (läs: skånska) och så vidare. Ja, vissa anledningar är bättre än andra…

Eftersom jag är en fredens man (vi män utan muskulösa överarmar brukar kalla oss det), så slåss jag aldrig. I stället vill jag komma åt något som är mer värdefullt än en käke ur led. Deras plånbok. När jag stöter på någon som jag ogillar vid pokerbordet har jag en förmåga att vilja spela varje hand som han/hon är med i. Allt för att krossa idioten. Det brukar sällan funka särskilt bra. Att spela poker i vredesmod är dömt att misslyckas. Det grumlar tankarna. När jag till sist vinner en pott har jag redan förlorat tillräckligt för att ändå backa stort på affären.

Jag brukar känna mig som den gamla grekiska fältherren Pyrrhus, som efter en dyrköpt, blodig seger över romarna i slaget vid Asculum år 279 f.kr utropade:  ”En sådan seger till, och jag är förlorad.”

Känner Obama något liknande idag? Det kostade tio år, två krig, 919 967 döda och 1 188 263 000 000 dollar för att förfölja en enda person. Men nu är Usama Bin Laden död.