Ola Lindholm toppar löpsedlarna just nu. Barnprogramledarens urinprov har spår av kokain. ”Doh!”, som Homer Simpson skulle uttryckt det.

Jag har träffat många beroende människor i mina dagar, främst spelberoende. Det är lika jobbigt varje gång. Man ser det maniska, desperata i personens ögon. De kan ljuga om precis vad som helst för att få fortsätta sitt beroende. 

Nu menar jag inte att Ola Lindholm är beroende av kokain, men om man föjer hans försvarstal genom sin försvarsadvokat så kan man absolut tro det. ”Någon har bytt ut hans kiss”, ”Polisen har satt ditt honom för att få pengar av Expressen”, ”Kokainet kan komma från en ögonmedicin från apoteket”, ”Någon har lurat i Ola kokain”. Och. Så. Vidare.

Jag har hört de mest hisnande förklaringar till varför folk vill låna pengar av mig. Och jag vet att ju mer otroliga förklaringarna är, desto djupare har de  antagligen fallit i sitt beroende. De tänjer hela tiden gränserna för vad som kan funka. Vad som kan få dem att leva vidare några timmar, dagar, veckor till.

Passa er därför för att låna ut cash till någon med en konstlad förklaring till varför. Man ska veta att man inte gör den personen en tjänst, när man lånar ut stålar som han kommer att bränna på kamikazespel vid pokerborden inom ett par timmar.

Däremot gräver man deras hål lite djupare. Och låter någon annan lösa det verkligare problemet.

Att Ola Lindholm är oskyldig ser jag som otroligt. Nu gräver han bara en stor grop genom bortförklaringar. Och i efterhand är det lögnerna och inte knarket som är det värsta. Alla kan förlåta ett snedsteg, men inte för många lögner. Plura är ett bra exempel på det.

Det är först när man vågar erkänna sitt problem för sig själv, som man har möjlighet att få hjälp av andra.