– Jag var inte i behov av dem.

Sug på den meningen ett tag. Jag var inte i behov av dem. Det låter som om det handlar om ett par gamla tennisracket, tråkiga Wii-spel, eller omoderna chinos på väg till Estland. Det låter som om det är något man enkelt kan avvara, låna ut till en polare. Kanske slänga. Men om jag säger att det är Viktor Bloms ord, så förstår ni att det handlar om cash. Runt 70 miljoner kronor. Jag vet inte om jag tycker det är coolt eller helt efterblivet att en 20-årig pojke från lilla Ed kan säga så om 10 miljoner dollar.

I en fräsch artikel av Dagens Nyheter berättar Blom om att det var alldeles för kul att spela poker för att sluta på topp, säkra framtiden, efter miljonvinsterna på Full Tilt. Utmaningen var för stor. I efterhand vet vi också att den blev extremt kostsam. Det är människor med en sådan inställning som till slut har chansen att bli legender. Och det är människor med en sådan inställning som kan förlora mer än bara pengar. Som Stu Ungar. En död legend.

Eller handlar allt endast om synen på pengar? Om hur vi Svenssons ser på pengar. Om Viktor Blom har 80 miljoner. Varför kan han då inte få spela bort 70 av dem? Eller 79. Han kommer nog ha det lika bra ändå. Man kan inte mer än äta sig mätt. På något sätt verkar det inte vara pengar som driver Blom, utan utmaningen att bli bäst. 

– Det var inte kul. Men jag mådde fortfarande bra, och pengar är ju inte allt, beskriver han storförlusterna mot Hastings och hans polare.

Han mådde fortfarande bra. Varför skulle han inte göra det? Han var ju ändå inte i behov av dem. Och saker man inte är i behov av kan man ju lika gärna ge bort. Om det så handlar om urblekta chinos. Eller 70 miljoner kronor.