– Jävla bingospelare!

Ett ofta använt skällsord när pokerspelare blir utdragna. Därför kände jag några uns av mindervärdeskomplex när jag i förrgår begav mig till Häggenås, utanför Östersund. Samtidigt som mina bloggkollegor befann sig i Las Vegas för att inhalera de underbara känslor som WSOP sprider omkring sig, skulle jag i stället medverka i Sveriges största bilbingo. Jag skulle kunna skylla på att jag har varit i Vegas två gånger det senaste året och att jag är trött på stället. Men det skulle givetvis vara en lögn.

När vår husbil sakta makade sig in till sin plats på Häggenås bilbingo undrade jag därför av naturliga anledningar vad i hela friden jag gjorde där?

 

Vi var inte ensamma. Tusentals, och åter tusentals bilar rullade så småningom in på området. Det var svårt att förstå vad som lockade så. Hur kunde människor åka över ett helt land för att spela bingo? Vissa hade till och med valt att lämna de egna landsgränserna, norrmän fanns det gott om.

Det kändes lite som en freakshow att vandra runt bland bilarna och kolla på folk. Pensionärer satt redo med fem, sex brickor var. Redo att ta sig an utmaningen. Ungdomar körde dit i Volvo 240:s för att dricka folköl. Barnfamiljer hade med sig fika och diskuterade hur många lotter var och en skulle få. Alla samlades de under en gemensam dröm om storvinsten.

Jag förstod fortfarande ingenting. Hur många tusen var det nu igen? Och alla älskade de att spela bingo. Vilka tokar.

Plötsligt slog det mig att vi pokerspelare måste se exakt likadana ut för utomstående. Vi kan åka över ett helt jordklot för att spela kort. Alla åldrar och samhällsklasser träffas för att njuta av spelet, umgås och drömma om storvinsten. Och det måste se förbaskat dumt ut. Sen kan vi hävda att poker avgörs av skicklighet och bingo enbart av tur. Våra sammankomster ser ut att vara exakt lika mycket circus.  

Mitt bingoface är inte helt olikt mitt pokerface. Jag vill dock tro att mitt pokerface är mer lönsamt, då jag inte ens var nära att få trycka ner biltutan och deklarera någon vinst under de timmar jag satt och duttade.

Jag är fortfarande rätt avis på mina vänner som befinner sig på andra sidan Atlanten. Å andra sidan, bilbingon bjöd på en del insikter och en ny unik upplevelse. Och Vegas står väl kvar ett par månader till.

I fortsättningen ska jag tänka till två gånger extra innan jag vräker ur mig ”förbannde bingospelare” till fiskarna när de drar ut mig. Bingospelare är trots allt våra halvbröder på något vis.