Jag hamnar alltid i ständiga dilemman när jag spelar pokerturneringar. Ska jag försöka spela varje enskild hand optimalt, eller ta det lugnt och bara utnyttja de mest optimala lägena, för att råka ut för så få obehagliga situationer som möjligt? 

Mitt bittra urtåg från EMOP dag 2 är ett sånt exempel. Med cirka 70 spelare kvar, 36 får pengar, sitter jag med 110k i stacken, blinds 1000/2000, ante 200. Jag har precis tappat en 50k-pott då jag synade en shortstack all in med 99 preflopp. Motståndarens A4o drog ut bra. 

Jag har dock fortfarande en helt ok stack med mina 55bb. Ingen fara på taket alltså. Ändå känner jag mig ivrig att bygga upp mina staplar på nytt, och det snabbt. En tight engelsman höjer till 5k på hijack. En något lösare israel tar en kvick kallsyn på cutoff. På knappen kikar jag ner på en liten fin Q8s. Inget monster, men om man aldrig behöver visa den så kan ju ingen veta det. Jag trebetar till 13k. Engelsmannen viker, och israelen ser ut att göra samma sak. Korten tycks halvvägs in i mucken när han istället grabbar en näve chips och fyrbetar till 33k, med 70k bakom. Jag täcker honom precis. 

Jag kan absolut inte sätta honom på en monsterhand, då han synade så snabbt preflopp. Med ett monster borde han ha tagit några sekunder och tänkt igenom om han velat trebeta eller slowspela ett högt par. AK verkar väldigt skumt att bara syna med i så sen position, så det kan jag inte heller sätta honom på. Så vad kan han ha? 

En snabb titt på den skäggiga mannen, med stora hörlurar fick mig att känna mig som en detektiv på jakt efter ledtrådar. Hans halspulsåder dunkade disco, han svalde hårt och okontrollerat. Snubben var helt enkelt extremt obekväm. Och det var inte tal om någon Oscar för bästa manliga huvudroll. Jag satte honom på ett halvtaskigt ess, mellanhögt pocket eller en hand som J10 till KQ.   

Min analys stod klar. Mannens testosteronstinna psyke klarade inte av att bli trebetad av en svensk slyngel ännu en gång. Därför var det dags för ett penisförlängarspel. Han ville sätta mig på plats. Det tog därför inte lång stund innan jag yttrade de bevingade orden: ”All in!” 

Israelen såg plågad ut, men synade relativt snabbt. Hade jag läst honom så fel? När han slängde upp 55 mådde jag illa. Det var uppenbart en av de händer jag hade räknat med att han skulle lägga. Ändå var jag så klart nöjd över att ligga så bra till som en cionflipp. En vinst skulle ha tagit mig upp till topp tre i turneringen. Brädan blankade dock. Jag lämnades extremt short och åkte snart ut. 

Jag tycker fortfarande att jag gör ett korrekt spel och läser handen rätt. Men i efterhand måste jag ändå ställa mig frågan: var det ett korrekt spel för chansen att vinna turneringen?