Turneringspoker. Man får lära sig älska att hata det. Eller hata att man älskar det. Annars är det lika bra att sluta. Jag hänger med väldigt många bra svenska pokerspelare här i Irland. Nästan alla mina vänner åkte ut redan första dagen av EMOP.  Själv fick jag lämna skeppet under dagens sista nivå då jag fick in det som över 80-procentig favorit i en fullsmetad pott. Så här gick det till. (Vill ni läsa mer om turneringen och en berättelse om min bordsgranne Johan så gör ni det här.)

Så nu går vi mest runt här och citerar Ken Lennaárd när han med krossade WSOP-drömmar grät ut i  tv-dokumentären Pokerlandet. 

– Här spelar man professionell perfekt poker, och får in det med bästa handen gång på gång. Och blir utdragen av en norsk supertomte…

– Det är som förgjort att vinna här i Vegas (Dublin)…

När man ser Lennaárd (varför måste jag alltd googla hans namn för att lyckas stava rätt?) i den där scenen så verkar han rätt ynklig. Det är så man tycker det är löjligt att han orkat sitta där och gnälla. MEN. När man har suttit en hel dag, försökt hålla nere potter, värdebeta light, riskera lagom mycket i rätt lägen och tagit sig igenom tio timmars poker med en ok stack. Då är det inte kul att få in smeten som tokfavorit och bli utdragen. Därför kan jag förstå det ynkliga i hans uppträdande. 

Tjejen har fått höra min badbeathistoria 40 gånger nu. Öronen blöder inombords. Hon vet inte om hon ska trösta, sucka eller ge mig en käftsmäll och be mig gå vidare med mitt liv. 

Hur som helst.  Det går ju sidoevents också. Med 80-90 spelare till start kom jag i natt till finalbord med en helt ok stack (tredje störst). Tidigt sätts jag på prov: 

Med blinds 2/4k (plus ante) höjer en ung svensk UTG +1 till 12k med nästan 40k bakom. I mittposition tar en medelålders norrman, som jag inte spelat alls med under kvällen, och reraisar till 30k med ett brak. Han har runt 40k till i stacken. 

Det foldas fram till mig i lilla blind. Viker upp AKo. Min stack är runt 110k.  Vad ska jag göra?