” Men kan du försöka tänka en tanke innan det är din tur att agera?”

” Hur svårt kan det vara att hålla reda på vems tur det är?”

 ” Time! Kan någon säga time!!!” 

” Hela bordet sitter inte och glor på dig för att du är vacker. Det är DIN tur.”

” Herregud, han kan ju inte ens kolla på korten utan att visa halva bordet vad han har. Kan någon lära ut den ädla konsten att kolla på sina kort till den arma människan?”

” Nej, du får inte höja till 700 med blinds 400/800…”

” Och återigen nej. Det går inte att lägga in ett chips i taget. Det kallas stringbet. Striiiingbeettt!” 

Ibland fladdrar tankarna i väg under mina sessioner av livepoker. Då och då måste jag bita mig i tungan för att inte säga vad jag faktiskt tänker när nybörjarna härjar som värst. För yrkesspelare är det viktigt att ha flow vid bordet. Jag säger som Joakim von Anka. Tid är pengar. 

När jag blir som mest irriterad har jag dock ett par minnen som gör att jag aldrig kommer att säga något dumt till någon som inte riktigt är med i matchen. Jag brukar tänka tillbaka på min första entré på livescenen. 

Jag hade längtat i månader. Planerat. Nu skulle det äntligen bli av. Självklart tog jag för givet att de som spelade poker på Cosmopol var proffs hela bunten. Så nu gällde det att inte vika ner sig, inte se ut som en fjant. Jag skulle ta tåget från Jönköping till Göteborg, spela en turnering på CC och sedan slagga hos en kompis. 

Förberedelserna blev inte de bästa. Väl på tåget  fick jag genom sms reda på att polarens pappa plötsligt, utan förvarning, hade gått bort. Världen rämnar under ens fötter. Och jag ska spela en 600 kronors-turre. Som i ett töcken tog jag mig ändå dit. Jag hade ju betalat 600 spänn i förskott, och jag var ingen grundare av IKEA. 

Stapplande tog jag mig in till pokerborden, köpte en stor stark och svepte den. Väl vid bordet kunde jag inte hålla reda på hur mycket markerna var värda, trots att det klart och tydligt stod på dem. Händerna darrade som asplöv av nervositet. Det verkade som om de andra såg rätt in i min själ. Jag betade out of turn. Stringbettade. Lade mig när jag var big blind och ingen höjt. Det handlade inte om att jag inte kunde reglerna. Huvudet funkade bara inte. 

Alla ”proffs” vid bordet såg lite nedvärderande på mig. Några skrattade. Till sist ville jag bara få slut på lidandet och skyfflade in 50bb rakt av med vad jag vet inte vad. Åkte ut efter mindre än en timma. Väl ute i luften köpte jag ett paket cigaretter, trots att jag då aldrig rökte. Hostande, tog jag till och med halsbloss. Funderade på om jag någonsin skulle återvända. I dag blir jag alltid sur om jag bustar turneringar. Då var det en lättnad. Efter några fler bloss åkte jag hem till kompisens ihåliga familj. Till livet. 

Men jag återvände ändå en dag. Inte heller då hade jag alla knivar i lådan vad gäller etikett vid pokerbordet. Men efter hand lärde jag mig. Den viktigaste kunskapen jag fått är dock att alla är vi nybörjare någon gång. Och även om vi sitter vid ett pokerbord kan det ha hänt saker som gör att huvudet är någon annanstans. Kanske hos livet. 

Därför är det bättre att bita sig i tungan i bland. Våra feta klockor kostar visserligen en slant. Men tiden är faktiskt gratis.