Det är ungefär som att gå in i nirvana. Ett själsligt slutmål. Allt är fulländning. Perfektion. Hålpiporna sitter, bluffarna är timade, fisken drar aldrig ut och 44 förvandlas till set för femte gången på en timma. Pengarna rullar in i tsunamivågor. Under dessa euforiska stunder av en riktigt ”good run” är poker ett magnifikt skådespel. Ett aldrig sinande levebröd.

Tyvärr vet vi ju att en good run snart kan följas av motsatsen. Helvetet. Ett set har inte skymtat sen Karl XII importerade hem koldolmarna. Nötfärgen parar sig på river, och vi tvingas syna in i en kåk. Fiskarna grisar in sina donktvåpar med 95 off. Allt känns nära den slutliga lösningen. Nytt yrkesval.

En normal pokerdag är ju dock ett mellanting av dessa två ytterligheter. Och det är i mellanmjölk det verkligen gäller att kunna simma. Det är där det visar sig om du är en vinnande eller förlorande spelare. De dagarna när man har lika mycket tur som otur. Värdebetar du tillräckligt bra, och ofta? Klarar du av att lägga en bra hand när ”du vet” att du är slagen? Utnyttjar du motståndarnas svagheter? Använder du din position? Är du tillräckligt aggressiv?

Visst är det i himmel och helvete som pokern känns mest. På gott och ont. Men det är i mellanmjölk allting avgörs.