Reglerna var enkla. Han skulle spela hela Omhahaturneringen i Dublin med en batteridriven penisring runt roten. Han var även tvungen att hänga med i minst 20 minuter, det vill säga folda sig igenom den första nivån. Priset för sin prestation: inköpet till turren. Resultatet? Några pengar vet jag inte, men kanske en gratis erektion. Penisringen fick han behålla…

Varför inträffar alla de här sjuka vaden bara när pokerspelare träffas? Vad beror det på? Är vi generellt ett ungt släkte som inte är rikigt torra bakom öronen? Är pokerspelare i grunden risktagare som älskar att spetsa till sin vardag med galna vadslagningar? Eller är vi bara som folk är mest, tillspetsade vad inträffar bland alla yrkeskategorier? Jag vet inte. Något lurt är det.

Men alla vadslagningar är inte snuskiga. En del är rätt söta. Pokerliraren Nisse har ”i alla år” varit långhårig och mustaschprydd. En kompis erbjöd sig att gå i kyrkan varje söndag under ett helt år om han rakade muschen och klippte sig. Vadet ligger fortfarande under förhandling…

Själv ingick jag inga konstigheter överhuvudtaget i Dublin, vad jag kommer ihåg. Men lika kul hade jag för det. Trots min sorti ur main gick resan med helt ok plus ändå genom en delad förstaplats i ett 2-dagars 450 euro sidoevent och en femteplats i ett annat. Skramlade i alla fall ihop tillräckligt med stålar för att kunna spela WSOP Main Event nästa år. Äntligen ska jag få kalla mig pokerproffs. Halleluja!

Men jag satsar en lätt begagnad penisring på att jag aldrig kommer att bli lika mycket pokerproffs som Sofia Lövgren för det…