Året 2009 insåg jag tjusningen med livepoker. Samma år kvalade jag in till min första, lite större, liveturre. Poker SM på Tallinn. Ingen av polarna kunde följa med, så jag fick åka själv. Och jag som tidigare knappt hade tagit mig till grannkommunen själv. Hur skulle jag klara en hel helg i Tallinn? Det visade sig vara hur lätt som helst. Människorna jag lärde känna där har fortfarande en plats i mitt hjärta. 

En av dem var Stefan, en medelålders motorcykelknutte med rakat huvud och tatueringar över hela kroppen. Han såg helt livsfarlig ut. Tills han öppnade munnen. Den breda värmländskan och den vänliga tonen vände snart på allt. Han skulle få ta hand om min nyfödda när som helst. Jag ser fortfarande fram emot att en dag besöka hans pokerklubb i Lesjöfors. 

Vidare fick jag bevittna människor jag bara läst om. Hatten och Norinder käblade om ett longlastingbet på 5k. Då jag bara var en liten fjununge i ”stora” pokervärlden visste jag inte vad jag skulle tro. Satt bredvid Norinder några timmar, och Hatten kom ständigt förbi och kontrollerade så jag tog mitt ansvar (jag och Hatten spelade då för samma pokerbolag). Mindes inte alls Norinder som så slaskig han vill få sig själv att framstå. På vårt bord spelade han snarare tight. Lyckades turna topp-tvåpar mot mitt set och checksynade hela vägen på en ofarlig bräda. Det glömmer jag aldrig. ”Hur kunde han förlora minimum på det där?” frågar jag mig själv än idag. Till sist fick han dock kapitulera till Hattens stora förtjusning. Det var en fröjd att följa tupparnas kamp. 

Fick mig en vän för livet (?) i form av Mattias ”Pokerstar” Andersson. Han var helt galen. Jag också för den delen. Kom hem en natt med skjortan full av blod från en svettig utekväll med pokerstjärnan. Vet fortfarande inte var det kom i från, då jag själv var i mint condition. Men Mattias vill ändå kalla mig ”Blod-dybban”, och tror att jag under någon form av hypnos mördat något. Resten av resan hukade jag för den inhemska polisen.  

DÖDARN verkade bara på håll. Han gick runt med en italiensk modefrilla och håliga märkeskläder. Och jag som såg en bitter ensamvarg, i klädd svart skinnpaj, framför mig då jag läste hans dagboksalster i PM. Vad fel man kan ha. 

Jag hade även fel om Jonas ”Nebuchad” Danielsson. Han skulle ju vara en divig highstakeslirare. Men under den lilla konversation vi hade visade han sig vara det motsatta. Ödmjuk och vänlig.  

Jag fick också lära mig att man inte ska ha överdriven respekt för proffsen. Mats Iremark lyckades bluffa  bort mig från ett floppat två par. Efter det blev jag, i min största liveturre hittills i livet, tiltad till att lugna ner mig med en öl. En öl blev snabbt fem. Och så fick jag under slutet av dag 1 besöka railen. Ett misstag jag tagit med mig och aldrig gjort om. 

Storögt stod jag i baren och lyssnade på Ola Brandborn när han nöjt beskrev en av sina otaliga SM-vinster. Under lugg smög jag på Turken när han satt i en fåtölj och drack drinkar. På håll hörde jag ”Nalle” spela piano så svetten skvätte. Från att endast ha nicknames som pokervänner, förändrade en satellit min syn på pokern. Plötsligt insåg jag hur många svenskar som älskar detta spel. Och att det fanns så många som jag. 

Förra året missade jag SM på Malta, efter Silows klassiska sällskapsresa-sågning kanske det var lika bra? Nu är det dock klart att det blir en ny plats och ny årstid på SM 2011. Pokerförbundet presenterade nyligen att live-SM kastar ankar vid Riga den 21-26 november. Eftersom EMOP befinner sig i Riga bara dagarna innan SM blir det ett perfekt pokeräventyr för mig. 

Tatuerade Stefan, Sjökapten, Lill-Simon och ”Guldlock”. Jag minns er som om det vore i går. Och jag hoppas att ni, och alla andra vänner jag fått vid pokerborden, dyker upp i Riga. Tillsammans kan vi skapa nya minnen värdiga att bära med oss.