Liksom dessa tre gentlemen kommer jag att bjuda på en blandning av pokerfilosofi, goda anekdoter, funderingar runt taktik och strategi vid bordet, skriverier även om annan gambling och så kommer jag – förstås – att nogsamt följa utvecklingen på främst den politiska fronten.

Nyligen skrev jag på annan plats två längre krönikor i ämnet. Min rapport från den årliga Spelakademin i Visby, där branschens företrädare inklusive riksdagsmän och representanter från Lotteriinspektionen och Finansdepartementet möttes och diskuterade olika frågor, hittar du på http://se.unibet.com/poker/blog

och jag har dessutom ännu en gång lagt mig i den hett omdebatterade och beklagansvärda situationen med dubbla SM på http://pin.pokerstrategy.com och där dragit upp fem tänkbara scenarier – till vilket vännen Ola Brandborn fogat ett sjätte, som jag inom kort ska återkomma till.

Jag har nu hållit på med mer eller mindre ”seriös” poker i tjugo år: det som fick in mig på poker, efter att ha arbetat som produktutvecklingschef på sällskapsspelsföretaget Alga 1980-89 och sedan ha påbörjat en karriär som frilansuppfinnare inom spelbranschen, var den oktobereftermiddag 1991 då jag stod inne på numera nedlagda bokhandeln Borders på Oxford Street i London och min vana trogen kollade igenom hyllorna med litteratur om allehanda spel.

Det finns vissa nexuspunkter i ens existens: ögonblick när mycket av ens framtid

avgörs av det som just då verkar vara en banalitet, utan att man har en aning om vad som ska hända. Ni som sett den fina filmen ”Sliding Doors” med Gwyneth Paltrow vet vad jag menar.

Ge mig bara rätt serie av dominobrickor, och jag ska puffa till den lilla närmast mig för att tio minuter senare välta Kaknästornet i den andra ändan.

Det här var en av tre sådana nexuspunkter hittills i mitt liv, där jag står på Borders och nyfiket vrider och vänder på boken ”Big Deal” av Anthony Holden, läser baksidestexten och häpet frågar mig själv:

Va? Finns det världsmästerskap i poker? Och vad är Texas hold’em? Och vad menas med blinds och under the gun? (Nå, vi ska ju alla börja någonstans. Mitt tidigare ytterst valhänta lirande av mörkpoker i gymnasiet, lumpen på I16 och som FN-sergeant ute i världen, räknas knappast. Och har du inte läst ”Big Deal”, så köp den snarast; en mer fascinerande inblick i det sena 1980-talets proffspokercirkus, långt före Internet, hålkortskameror och televiserade turneringar, finns helt enkelt inte. Den kommer att berika ditt liv och göra dig till en bättre spelare.)

Jo, jag köpte boken... och där och då började just den raden av dominobrickor att falla. Och här sitter jag nu, tjugo år senare, som superbloggare på Aftonbladets webbsidor.