”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

/ Karl-Bertil Jonsson.

De senaste dagarna har jag burit tunga kartonger. Skruvat ihop möbler. Torkat ur köksskåp. Jag och tjejen håller på att flytta in i en ny lägenhet. Svetten har runnit. Inte i överdrivet stora floder, men ändå mer än vanligt. Det som för några dagar sedan var ett lager av flyttkartonger börjar nu likna ett hem.

Och jag känner för första gången på länge en inre tillfredställelse.

Det är en tillfredställelse jag aldrig känner efter en kväll vid pokerborden. Det är en tillfredställelse som berättar att ”nu har du varit duktig, du har faktiskt gjort nytta, gjort något som syns”. Svett som skapas av aktiv rörelse luktar inte lika illa som den där krypande grindsvetten.

Jag börjar fundera på vad de här känslorna betyder? Hur länge kan jag leva ett liv utan att gå hem från jobbet och känna tillfredställelsen som ett gott, svettigt, dagsverke ger? Börjar jag se slutet på mina dagar som pokerspelare? Behöver jag ett arbete som känns i kroppen när jag sätter mig i soffan på kvällen?

Knappast. Om jag ställer den inre tillfredställelsen av den sköna smärtan från valkar i händerna mot glädjen av att få arbeta med något som jag faktiskt hade kunnat tänka mig att göra gratis, så vinner glädjen. Det är få förunnat att få jobba med sin hobby.

Jag älskar att citera Karl-Bertil Jonsson. Han är en verklig animerad hjälte. Men den här gången träffar hans visdomsord hårt, rakt i magen. Jag tappar luften och inser att samhället knappast vilar på mina axlar. Jag vilar, för det mesta, på samhällets.

Så vid behov av flytthjälp är det bara att höra av sig. På något sätt måste jag ju betala tillbaka till alla som jag ständigt vilar på. Och på köpet få svettas lite tillfredställelse.

PS: Jag gillar kall öl och pizza…