– Det vore ju schysst om du såg ut som en fräck snubbe liksom…

Det tog 45 minuter bara att ställa in ljuset. Assistenten fixade med bakgrunden. Fotografen ställde in smådetaljer som en medelmåtta som jag själv aldrig skulle lägga märke till i slutresultatet. I förrgår blev jag fotograferad för ett Magazine. Nej, ingen pokertidning. Det var det som var det roliga.

Jag fick en fråga för några veckor sedan om att bli intervjuad av ett karriärsmagazin. De skulle i en artikelserie gestalta tre olika karriärer som hade med livsnjutning, på gränsen till dekadens, att göra. Förutom en sommelier och en kvinna som tillverkade pipor ville de också prata med mig, pokerspelaren. Jag såg det som ett bra tillfälle att bryta ner förutfattade meningar och klyschor om poker. Och visa folk, som inte är insatta i branchen, att pokerlivet inte är så farligt. Dekadent. Macho. Pengakåt.

Journalisten ville gärna veta hur mycket jag vunnit. Jag svarade att jag har så jag klarar mig, och kan leva gott. Men knappast kan klassas som rik. Bara för att man spelar poker som yrke betyder inte det att man automatiskt är mångmiljonär. I stället har det just varit det måttfulla, att aldrig riskera mer än nödvändigt för största möjliga profit som varit min nyckel till framgång. Många bäckar små…

– Ok, svarade journalisten, med en uppenbar besvikelse i rösten. Hon ville nog höra om de klassiska miljonvinsterna och om hur jag blåste en årslön på fyllan i Vegas. Fel kille, tänkte jag.

Hon var väldigt trevlig och nyfiken på pokern. Det var kul. Och förhoppningsvis lyckades jag förklara något som gick stick i stäv med de förutfattade meningarna. Som antalet timmar en professionell pokerspelare måste lägga ned på spelet och hur mycket träning som ligger bakom. Att pokerspelare finns i alla samhällsklasser och åldar. Att de snarare ser ut som datanördar än råbarkade busar.

Någon vecka senare var det dags för fotograferingen. Fotografen ringde upp. Vi bestämde tid och plats. Det sista han sa innan vi la på var:
– Sen vore det ju schysst om du såg ut som en fräck snubbe liksom. Jag kan ju ingenting om poker, men jag tänker mig lite Casino Royal, du vet…
– Öh…
Klick!

Det är svårt att vara en fräck snubbe när man aldrig har varit det tidigare.

Några dagar senare satt jag där. Vid ett pokerbord. Med högar av marker framför mig. Staplade så där som en normal pokerspelare aldrig skulle stapla marker. Med fast blick, under kommando, kastande två kort mot linsen. Av någon anledning försökte jag se ut som en cool snubbe. Jag såg för mitt inre hur mina väl valda ord till journalisten avdunstade, bildade små moln och regnade bort. De föll i kalla skurar över min stolthet och själ.

Ändå satt jag där och kastade, för femtioelfte gången, två kort mot linsen. Två kort som, i bästa Casino Royal-anda bildade en straight flush med brädan på bordet.

Varför jag inte hade ryggrad att säga ”tack, men nej tack” till att gestalta den där fräcka snubben vet jag inte. Men jag vet att vi pokerspelare aldrig kommer att lyckas tvätta bort alla förutfattade meningar om vi fortsätter odla myterna om oss själva.

När ljuset äntligen slocknade. När det perfekta macho-fotot var sparat i datorn. Då andades jag ut. Åkte hem. Bytte den svarta kavajen mot ett par håliga mysbyxor. Kröp upp i soffan. Åt en banan framför avslutningsavsnittet av Oprah Winfrey. Och försökte förtränga vetskapen om att en bild säger mer än tusen ord.