Om man ska överleva som pokerspelare gäller det att försöka lämna känslorna hemma. Att tänka på sitt eget bästa vid pokerborden. Och inte ge bort något i onödan.

För någon vecka sedan satt jag på ett finalbord under en 500-rebuy turre på CC i Götlaborg. Vi var sex spelare kvar och jag ledde stort, med en stack dubbelt så stor som tvåan. Den magiska bubblan höll på att spricka då det var fem prisplatser. En trevlig man ställer då den försynta frågan:

– Ska vi inte ha något bubbelpris?

Själv är jag givetvis inget stort fan av ett bubbelpris när jag leder så stort. Jag skulle tappa mycket värde på det. Varför? Ingen vill självklart åka hem utan cash i fickan när man ägnat en lång kväll och natt åt poker. Då foldar man hellre ett varv extra än att trebeta chipleadern med A6o när det korrekta läget uppstår. Med ett bubbelpris skulle jag inte kunna sno mörkarna lika lätt, då motståndarnas värsta ängslan över att åka ut skulle försvinna.

Jag funderade en sekund på att säga nej, vilket jag rent affärsmässigt borde. Men jag hade helt enkelt inte hjärta. Så vi fixade fram ett skäligt bubbelpris.

Någon hand senare reraisar jag all in med AK för att stirra in i AA. Sedan går någon bluff fel. Ytterligare något varv senare inser jag förstummat hur jag i en blindsfight fått in alla markerna med K10 mot AK. Och är ute. Som sexa.

Det gjorde lite ont. Men jag fick ju med mig ett bubbelpris. Visserligen låg det bara på en tiondel av vad jag hade hoppats vinna. Ändå betydde det en hel del för mig. Det visade att det alltid kan löna sig att vara snäll. Även vid ett pokerbord.