Peter är en stor och stolt man i sina bästa år. Till skillnad från andra finnar har jag aldrig sett honom dricka öl. Bara det gör honom unik. Hans enda handikapp tycks vara en liten hörapparat. Vid pokerbordet räds han inte att stoppa in keramiken. Inga ungtuppar sätter sig på honom.

I turneringspauserna brukar vi fråga varandra hur det går. Sen går Peter i väg och ringer ett samtal. Alltid till samma person. Sin fru.

– Det är det viktigaste av allt. Jag brukar fråga om hon har det bra. Och har något gott att äta, säger Peter på sin charmiga finlandssvenska.

Han lyser upp när han pratar om frugan. Sen bär det åter till bombandet vid borden.

Ära de som äras bör. Det är inte lätt att vara ihop med en pokerspelare. Vissa kan ju tro att det är glassigt, att man ständigt får fina presenter och åka på roliga resor. Det kan stämma till viss del. Men framför allt är det nog påfrestande. Kanske ensamt. 

Att lyckas kombinera en pokerspelares livsstil med ett ”vanligt” liv är svårt. Det krävs tålamod, förstånd, förståelse. Och vi måste, som i alla förhållanden, lära oss att se varandra. Bry oss om. När jag spelar poker är det lättare sagt än gjort. Då försvinner jag in i en annan värld.

Jag måste bli mer som Peter. Han har förstått det där. Även när han spelar poker så glömmer finnen aldrig vad som är viktigast. Och det är inte diskussionen om det hade varit rätt att bluffa river i den där megapotten. Utan ett telefonsamtal. Där han frågar om hon har det bra.