De flesta av oss drömmer om rikedom och framgång. Men vi drömmer om det som kan bli vår död.

Jag hävdar med en dåres envishet att man inte kan mer än att äta sig mätt. Man kan inte köra mer än en bil i taget. Eller använda mer än en klocka åt gången. Om man inte vill se ut som en fjant förstås. Då går det i praktiken att få på sig en 20-30 klockor på vardera arm. Men då har man antagligen så stora personliga problem att livet är miserabelt ändå…

Jag har av flera källor fått höra samma sak. När de väl vann de där miljonerna de drömt om, då var det inte lyckorus och storhetsvansinne som kom över dem. Snarare tomhet och frågor. ”Vad gör jag nu då? Vad blir nästa steg?”.

Ofta är det just resan mot rikedomen, känslan att bestiga hinder och göra personliga framsteg som är den verkliga vinsten. Och den verkliga moroten. Jag tror alla att vi har kännt den där gnagande tomheten efter att ha lyckats ta oss igenom en uppgift. Lyckats med något. Kanske varvat ett dataspel, läst ut en bok, eller vunnit en pokerturnering.

Om jag har en halv miljon extra på banken. Eller 25 miljoner. Jag skulle antagligen leva mitt liv rätt lika ändå. Förhoppningsvis alltså.

Nu låter det väl som att jag skulle tacka nej till 20 millar i näven. Känna tomhet om jag vann en EPT. Så är det givetvis inte. Jag skulle svinga mig som Tarzan mellan kristallkronorna, festa som om det inte fanns någon morgondag. Jag är ingen Dalai Lama. Men man kan ju ändå få konstatera att allt inte är guld med just guld. Lamas ord ”Bedöm din framgång efter vad du var tvungen att ge upp för att få den” är inte helt tagna ur luften.

För när du plötsligt tvingas installera extra larm på lägenheten, får paranoida tankar om att någon följer efter dig när du går på stan sent en kväll, eller har släkt och vänner som endast skrattar åt dina tafatta skämt för att du, självklart, ska betala ännu en utekväll – då är du ingen vinnare längre. Då har det kostat mer än det smakat. Om nu inte din stora fäbless i livet är att bära 20-30 Breitlings samtidigt på armen förstås. Då är det värt allt.

Dessa banala tankar (hur synd kan det vara om en miljonär liksom) började snurra i mitt huvud efter att jag fått en artikel om mordet på poker-entreprenören, och pokerlistingsgrundaren, Andreas Oscarsson mailad till mig. Den är inte helt dagsfärsk, men klart läsvärd. Det är ett av få skrivna alster, som på något sätt berör pokerbranschen, av tämligen hög och intressant kvalitet jag läst av etablerad press.

Sanningen att säga är det en berättelse som både fascinerar och skrämmer. Det finns så många obehagliga faktorer i denna historia att den skulle platsa i vilken Hollywood-film som helst.

En berättelse om hur en dröm om rikedom går i uppfyllelse. Och hur en dröm kan förvandlas till något brutalt svart. Det värsta är att det knappast är sista gången en sån här historia upprepar sig. Så tänk efter en extra gång innan du får för dig att bli mångmiljonär… 

Allt med guld är inte guld. Något min store idol Karl-Bertil Jonsson säkerligen håller med om på julafton.

God Jul!