I går var jag på Operan i Stockholm och såg premiären på Giacomo Puccinis ”Flickan från Västern” – världens enda klassiska opera där det spelas poker. Inte sedan 1937 har Operan satt upp detta stycke, kan tilläggas!

Föreställningen var ytterst gedigen och fick stående ovationer efteråt: Nina Stemme i den kvinnliga huvudrollen som Minnie, John Lundgren som sheriffen Jack Rance och Aleksandrs Antonenko som boven Dick Johnson gör alla habila insatser, och det är en dramatisk historia som framförs. Dessvärre saknas i stycket någon aria som riktigt fastnar, som den svindlande vackra ”O Mio Babbino Caro” ur Gianni Schicchi eller ”Recondita Armonia” ur Tosca för att nämna några av Puccinis mästerverk, men även så är det underhållande!

Pokerspelet då? Det spelas kort redan i första akten av ”Flickan från Västern”, där miljön är ett guldgrävarläger i Kalifornien, men utan att det specificeras vad är min gissning, efter de repliker som fälls, att man inne på saloonen ägnar sig åt hasardspelet faro som då – i mitten av 1800-talet – var väl utbrett. Pokerspelet äger emellertid rum i slutet av andra akten, då Minnie i sin stuga desperat försöker få Rance att släppa Johnson varför hon föreslår att de ska spela poker om saken: vinner Rance ska han inte bara få ta hand om Johnson utan Minnie måste också ge sig till honom; men förlorar Rance måste han släppa både Minnie och Johnson.

De kommer överens om bäst av tre givar mörkpoker, med ett köp – tydligen var Puccini förtrogen med detta spel. Under tiden ligger den avsvimmade och skottskadade Johnson över bordet där Minnie och Johnson ska utkämpa sin duell med leken i händerna.

Något satsande som sådant förekommer inte i spelet, utöver vad utgången ska bli. Redan i förväg har man dock fått se Minnie i smyg hala upp nattlinnet och smyga ned fem kort ur leken innanför strumpebandet som hon har på sig.

Minnie vinner den första given, med högre kort än vad Rance har – ingen sitter på ett par eller bättre. Den andra given vinns dock av Rance, med ett par. Inför den tredje och avgörande given vet Minnie om att nu gäller det allt, och efter att korten delats ut och köpet gjorts – men innan händerna visas – tillkännager Rance triumferande att han har tre kungar på handen och att segern strax är hans.

Den desperata Minnie låtsas få ett svimningsanfall, och ber om att Rance skyndsamt ska hälla upp en whisky åt henne. Rance gör det gentlemannamässigt, och medan han för ett ögonblick har ryggen vänd mot Minnie stoppar hon undan den pokerhand hon just då har i en ficka på morgonrocken, lyfter blixtsnabbt upp nattlinnet och drar fram de fem kort hon tidigare stoppat innanför strumpebandet:

 

Foto av Alexander Kenney, återgivet ur programbladet

Efter att Minnie fått en klunk av whiskyn smäller så Rance upp sin triss i kungar, men Minnie kan vända upp något ännu bättre: en kåk, med tre ess och ett par – vilket par får vi dock inte veta. Bestört erkänner sig Rance besegrad och lämnar bittert Minnies stuga, ut i snöstormen utanför, medan Minnie jublande kastar korten i leken så att de virvlar över scengolvet innan ridån så går ned i pausen inför den tredje akten.

Det är synd att poker här förknippas med fusk – men Puccini ville väl inte förlita sig på turen, utan skapade extra dramatik som dessutom visar att Minnie är så förälskad i Johnson att hon gör vad som helst för deras kärlek.

I pausen efter den första akten kommer en kvinna ur Operans personal överraskande fram till mig och frågar om jag möjligen är ”pokerspelaren Dan Glimne”. Det kan jag förstås inte neka till; och det visar sig att hela föreställningen direktsänds i radions P2. De vill intervjua mig i nästa paus, och jag tackar förstås ja. Där blir det några frågor om föreställningen och om pokerspelet som sådant; bland annat ställer intervjuerskan frågan om Minnie utan fusk hade haft chansen till en bättre hand än vad Rance har i sista given, och jag svarar sanningsenligt att den hade varit ytterst liten. Jag hinner också kommentera det faktum att det inre drama som poker utgör, speglat som det är även i andra scensammanhang som till exempel teaterpjäsen ”Omaka par”, sällan kan ges rättvisa inför en passiv åskådare som inte deltar i själva partiet. Efter att jag pratat färdigt avlöses jag som intervjuoffer av populärhistorikern Herman Lindqvist.

Men det blir fler föreställningar av ”Flickan från Västern” på Operan, så varför inte unna dig och en närstående en underhållande kväll i trevlig miljö?