Jag beundrade proffsens närvaro och kyla. Skrattade när kändisarna strutslikt stoppade huvudet i sanden och körde in keramiken på chans. Hemma i föräldrarnas gamla slitna skinnsoffa, hedrat vare dess minne, låg jag. Och vägrade missa ett enda avsnitt av Pokermiljonen.

Vilka tider. Pontus Gårdinger utnyttjade sin ”one time” helt perfekt och vann sin enda turnering någonsin (?). Ken Lennaard knaprade uppåttjack och gick bärsark med en anka. Rocklegenden Dregen spelade tightare än Doyle Brunson när han sover. 

Så här i efterhand har jag förstått att spelen jag bevittnade ofta höll tämligen låg klass. Strukturen på själva pokerturren var inte heller någon höjdare. Men det spelade ingen roll. Då njöt jag bara av att få se folk spela poker. Många med mig blev förälskade, och ville själva pröva på detta dynamiska spel.

Det var länge sedan jag såg ett program om poker i tv-tablån. Syns man inte finns man inte. Just nu är vi skapligt osynliga. Vi tynar bort, försvinner i perifrin. Och värre blir det.

High Stakes Poker läggs ner. Alla pokerprograms kejserliga ledare. Där har vi fått bevittna de bästa. Att följa ett highstakes cashgame är så mycket mer givande, rent pokermässigt, än att följa finalbordet i WSOP. Det är därför med sorg i hjärtat, ja en relativ pokersorg då, jag tar del av nyheten att det inte blir något mer av den varan. Och vårt dynamiska älsklingsspel försvinner lite till. Det är en skam att vi har mindre tv-tid än Keno. 

Här har vi ett problem betydligt större än pokerförbundets vara eller icke vara. Hur ska vi få fler människor att få upp ögonen för pokern? Hur når vi på bästa sätt ut med budskapet om pokerns charm? Hur vänder man trenden med allt mindre utrymme i tv och övrig media, vilket i sin tur resulterar i färre spelare?

Ett pokerförbund, eller liknande, kan ju vara bra att ha för de redan bitna. Men förbundet i sig gör knappast pokern mer folklig. Det kan dock något så simpelt som ett tv-program göra.