Jag såg henne på över hundra meters avstånd. Hon gick med en i sidled vaggande stil. Det gick långsamt. Mycket långsamt. Men framåt gick det, sidleds gungande framåt. En grå kappa, stickad mössa och nedgångna kängor. Hon såg tung och sliten ut. Jag kunde känna hur varje steg ökade på hennes molande smärta i de sargade knäna. Klockan var halvsex en söndagsmorgon och jag promenerade hem från nattens jakt efter pokerbordens rikedomar. Hon gick med två tomma tygkassar.

I tanken hyllade jag mig själv för nattens största pott. Efter att ha pushat med A6s preflopp var ”Borås-miljonären” inne med för mycket deg för att kunna lägga A5o i en pott på 550 big blinds. Soulread. Turn levererade dessutom en sexa. Som vanligt hade det varit överaggressiva och galna spel på casinot under helgen. Och denna kväll kände jag för lite högvariansspel. Spel som kan kosta och smaka. Denna gång smakade det gott och jag njöt av hur januarinattens minusgrader nöp mig i kinderna där jag traskade hem över det nu folktomma Järntorget.

Det var där någonstans jag såg den där vaggande gångstilen. Som en siluett i mörkret kom hon allt närmare, för att till sist korsa min väg med ett par stånkande stön till andetag. Det enda jag kom att tänka på var ”vad gör gamla tanter uppe mitt i natten?”.

Hon måste varit en bra bit över 70 år. Någon hund hade gamlingen inte. Därför kändes det konstigt att hon var ute under denna ogudaktiga kalla tid på dygnet. Hon kändes inte som typen som motionerade. Långa friska promenader skulle säkerligen göra mer skada än nytta på den tunga kroppen.

När jag, i ren nyfikenhet, vände mig om för att se vad gråkappan höll på med såg jag hur den otympliga kroppen böjde sig ned i en soptunna. Hon letade efter resterna av nattens festande. En krona burken. Jag förstod med ens vad tygkassarna skulle användas till.

Sedan dess har den där i sidleds vaggande gången förföljt mig som en hemsökande vålnad. I den värld jag lever i, där tusenlappar en lördagsnatt byter ägare som om de vore luftaktier, kan det ibland vara jobbigt att se en bit av verkligheten utanför. En verklighet där pengar krävs för att överleva, inte spela poker.

70-åriga gamla tanter ska inte behöva utsätta sina sargade kroppar med att leta burkar en minusgradig söndagsmorgon. Men en del måste. Verklighet.

Jag skulle tro att min turliga pott mot ”Borås-miljonären” innehöll mer pengar än vad den gamla damen letar ihop på ett år genom att panta burkar. För en sekund funderade jag på att vända och skänka henne en peng. Men nej. Jag är för svensk. Vill inte lägga mig i, låter alla sköta sig själva. Och hon skulle ju kunna ta det som en förolämpling. Hon kanske tycker det är kul att panta. Hon kanske VILL klara sig själv. Jag rabblade undanflykter tills jag nästan trodde på dem själv…

I en värld där fjuniga pojkar blir mångmiljonärer utan att någonsin ha behövt jobba nio till fem, fem dagar i veckan, kan de flesta pokerspelare behöva en vålnad att hemsökas av när högmodet blir för stort. När pengarna används för att spela högrisk-poker. En vålnad som påminner om världen utanför. Den värld när en gammal mormor tvingas leva på resterna av en festnatt.

Jag njöt inte längre av kylan. Den letade sig i stället in under huden. Jag frös. I tanken hyllade jag inte mig själv längre. Tvärtom.

Och ikväll väntar ytterligare en 500 kronors rebuy för mig på casinot. 500 burkar och tio stelfrusna tår för varje återköp. Men the show must go on…