Man sitter på samma stol i tio timmar och spelar poker. Man tar det lugnt, har tålamod. För det har de sagt att man ska ha för att vinna liveturrar. ”Man vinner ingen turnering första dagen”, hävdar de gamla rävarna. Och det ligger väl en del i det.

Men det är svårt. Det rycker i kroppen. Man vill inte ta det lugnt. Man vill trycka på raiseknappen. Man vill bluffa. Jag hinner ibland ändra mig sju gånger under lika många sekunder om jag ska folda eller raisa. Och det skär i hjärtat varje gång jag vet att jag gett upp ett bra läge. Liveturneringar kan verkligen vara ett sömnpiller. Men jag hade ju bestämt mig. Den här gången ska det tråkiga tålamodet segra. Fold.

Det gick helt ok under dag 1 i GSOP Salzburg. I sakta mak byggde jag min 20k stora stack under nio-tio timmar. Några riktigt bra starthänder fick jag inte. Men träffade ok med de mediokra. Inte så många showdowns dock.

Var uppe på cirka 50k med en timma kvar att spela av dagen. Då förlorade jag en hyfsat stor pott när jag trebetade med 1010 , fick syn av AJo, och torskade 15k mot en knektjäkel. Tiltade väl inte direkt, men det är alltid tråkigt att inte vara på all-day-high.

Några händer senare viker jag upp A5s på lilla. Blindsen är 300/600, 75 ante. En ung aggressiv svensk, den bästa spelare på bordet, höjer i mittposition till 1225. En totalkass engelsman synar på knappen. Och jag tar den något fiskiga linjen att syna jag med. Flopp 3 9 9. Jag checkar. Svensken betar 1850 och engelsmannen lägger sig.

Mitt pokerego klarar inte mer. Det går inte. Den unge svensken, med megastor keps, är oftare tom än inte här. Jag måste höja. 4300 totalt. Ja, nu vet jag ju att denna energiska krabat älskar att floata och spela ut mig på senare gator om han anar svaghet. De gillar att förnedra oss gamla dinosaurier på just detta vis. Grabben synar . Och turn visar en blank 4. Inga färgdrag ute. Men en liten hålpipa till mig. Ok, jag får skjuta en gata till. Kanske tar han sitt förnuft till fånga och lägger sig? 6600 slänger jag ut. Snabb syn!

Näääeeej! Jag bannar mig själv. Varje gång ska jag balla ur. Minst en gång varje dag ska jag ge mig på en stor bluff som går käpprätt åt skogen. Det var ju nya tider. ”Tight is right”. Så vad gör jag i den här potten med A-hög mot bordets bästa spelare?

River 3, för brädan 9 9 3 4 3 regnbåge. Ok, sansa dig nu ärthjärna. Hur mycket har jag kvar? 23k. Jag ger upp. Vad ska han ha liksom? Ett par av något slag. Frågan är hur högt det är? Och frågan är om han verkligen kan ge mig cred för en hand här? Vad ska JAG ha? Å andra sidan, jag har spelat förbaskat solid poker. Inte visat några konstiga händer. Jag borde väl få lite cred? Dessutom är han ju rätt duktig och duktiga spelare kan göra ”bra” vik. Men kan kepsen lägga ett överpar? Han har ju dessutom ytterligare 50-60k bakom i stacken, så han har råd att syna.

Fast kepsen vet att jag vet vad det ser ut att han sitter på. Och han vet att jag vet att han i och med synen på turn sannolikt även synar river. Därför ser en bet från min sida sjukt stark ut. Megalomaniacstark. Men jag pallar inte. Åka ut på en sån här skithand när man varit stabil som en sumobrottare under nio timmar. Å andra sidan, 23k. Det är under min värdighet att ge upp. Jag blundar och kör. Mitt yttre är lugnt och sansat, ingen 200-puls längs med halsen där inte. Men inne i hjärnan springer det runt 300 kaniner på tivoli.

Jag har nästan en pottbet kvar i stacken. Pushen vore ett givet alternativ. Men ser det inte starkare ut om jag betar säg 15200? Det tigger ju om en syn. Han måste ju fatta att jag vill ha syn. Eller? Näej, det kan bli blixtsyn av en JJ med. Eller varför inte ett fyrtal i nior? Jäkla Amalia och henne sju snedvridna döttrar. Give me a break! Ibland gör man spel  som man redan innan man gör dem vet kommer misslyckas. Någon liten djävul tvingar en ändå att göra dem. Varför?

Bet 15200. Jag bara gjorde det. Och nu går det väl som det brukar. En kvidsyn. Och så sitter man där med en handanalys som inte ens är värd att torka sig med på toan. Åka en vecka till klippiga bergen för att bluffa bort sig. Vart tog självdisciplinen jag intalat mig att jag hade vägen?

Ingen blixtsyn i alla fall. Men nu, två minuter senare, tar han upp 15200. Han leker med markerna i handen. Är nära på att kasta in dem. Jädrar i havet. Se avslappnad ut nu dybban-tönt. Men inte för avslappnad. Se bara normal ut. Ja, sug in kinderna och spotta ut tuggummit. Eller nej, sug ut kinderna igen. Du vet ju att du ser ut som en transa när du gör så där. Se normal ut! Titta bort. Ta en slurk vatten. Och håll för allt i världen käften.

Nu slänger han in markerna. Nej! Dra ballen i lösgruset! Han lägger sig. Och visar 88! Vilken heroisk fold. Det spritter i kroppen. Det bubblar som den finaste champagne. Jag vann. Jag slapp skämmas. Jag är kvar i turneringen med bra stack.

Ibland är turneringspoker det bästa som finns. Tyvärr kan den där känslan försvinna snabbare än en tokdopad Ben Johnson.

Nu börjar dag 2 i GSOP Salzburg. Jag har 53k. Medel är 33k. Det är cirka 130 spelare kvar. Och jag ska vara en tightröv igen. För man vinner inte den här live-turneringen dag 2 heller. Åka ut är dock fullt möjligt…