På Lapproffes läsvärda och eminent uppkäftiga blogg (http://lapproffe.blogg.se) har han och jag nyligen trejdat anekdoter om mc-åkande genom Europa och till och med så långt bort som till Nordafrika. Må vara att vi har våra meningsskiljaktigheter när det gäller det språkliga i bloggar, men nog finns det mycket som förenar honom och mig förutom intresset för poker: en smak för äventyr; ett lätt anarkistiskt drag; och en fäbless för vanvördnad gentemot makthavare och överhet.

Som ett exempel på det senare kan jag nämna att när riksdagen för några år sedan tog bort de sista av adelns privilegier, föranledde det en greve (?) Mörner att skriva en insändare i Svenska Dagbladet i vilken han beklagade detta och tyckte att adeln gott kunde fått ha kvar dessa rester, som ett erkännande för inte minst de insatser hans förfäder gjort för Sverige. Då tog det fyr i mig: jag skrev och fick publicerad en svarsinsändare där jag påpekade att mina egna förfäder i form av inkallade bonddrängar och torpare minsann också blött och dött på Europas slagfält, utan att ha fått något motsvarande erkännande. Dessutom påminde jag sagde Mörner om att vi på det hela taget haft samma förfäder, han och jag: över 90% har inte ens varit däggdjur.

Men mc-anekdoterna fick mig att minnas en del annat crazy stuff som man gjort under årens lopp. Jag kommer ihåg en januari när jag ställde mig på landsvägen och liftade genom ett snöigt Europa ned till St Moritz i Schweiz, enkom för att åka Cresta Run som i en månadstidning ägnats en artikel med titeln ”Världens farligaste kälkbacke”, med bilder och allt. Det lockropet avgjorde saken: det var bara att packa en liten ryggsäck och sträcka ut tummen.

Cresta Run är en 1200 meter lång kälkbacke med en höjdskillnad på mer än 150 meter mellan start och mål, och man åker i högfart mellan isiga vallar framstupa på en minimal kälke (kallad ”skeleton”, skelett) med ett glidsäte:

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten, men jag gjorde the quick-and-dirty: höll upp mina gamla diabilder mot ljuset och fotograferade av dem med digitalkameran på nära håll. Och här är jag i betydligt yngre dagar, i full mundering på Cresta-klubbhusets trappa, med tjocka armbågs- och knäskydd av läder, knogskydd av metallplattor, och skidglasögon och störthjälm:

Cresta Run är adrenalinaction av första rang. För den som aldrig åkt något liknande är det svårt att återge känslan av att ha hakan en decimeter över isen i bortåt 120 kilometer i timmen när man låtit glidsätet åka hela vägen fram och ligger platt för luftmotståndets skull och det går som fortast. De enda ”bromsarna” man har utgörs av fyra grova metallspikar framtill på vardera kängan, och man styr kälken genom att dels flytta sin vikt, dels välja vilken fot man använder för att köra ner spikarna i isen med.

Dessutom fick min dag på Cresta Run-banan en oförglömlig start, eftersom den inleddes med en tyst minut i omklädningsrummet för en brittisk åkare (Rory Nielsen – hans namn har etsat sig fast) som dagen innan gått av banan i Shuttlecock-kurvan och avlidit. Jag erkänner utan omsvep att det var med skakiga ben och hårt bromsande som jag gjorde mitt första åk… men sedan när man började vänja sig vid banan gick det förstås fortare och fortare.

På listan med crazy stuff står också bungyjumpet på 216 meter från Bloukrans Bridge i Sydafrika, då världens högsta kommersiella hopp: här får jag hjälp att vagga fram till kanten, eftersom man har samma gångstil som en pingvin på väg hem från en svensexa när man väl fått på sig sele och karbinhakar och personalen bundit ihop smalbenen och fäst linan där:

När man några år senare satte nytt världsrekord och öppnade bungyjumpet på 233 meter från Macau Tower, fick jag förstås inte missa det tillfället:

Annat crazy stuff som man gjort sig skyldig till påminns jag om via mitt paraply- och skohornsställ i hallen – tomhylsan efter en sovjetisk 122-millimetersgranat till en bandhaubits:

Den har jag desarmerat själv, under tiden som FN-sergeant i Mellersta Östern. Som tiominutersthriller är sysselsättningen svårslagen: först vickar man loss själva granaten från hylsan, sedan bryter man lackförseglingen, så pillar man omsorgsfullt och för hand ut de tätt packade påsarna med sammanlagt 5-6 kilo förstklassigt sprängämne, och SEDAN, när hylsan är helt tom, vågar man sig äntligen på att skruva loss tändhatten i botten och det oändligt försiktigt. Don’t try this at home; ett enda felgrepp och resterna av dig får plats i en Konsumkasse.

Vid det här laget frågar sig säkert min handfull av kritiker, medan de förbereder sig på att sprida vitriol över kommentatorsfältet, vart den där j-a präktige Glajmen med sin cylinderhatt och von oben-attityd egentligen är på väg i ett blogginlägg som till synes spretar åt alla möjliga håll. Och svaret är: mot en reflexion som jag gjort tidigare men nu fördjupats av nya insikter.

Den reflexionen är att en villighet att ta och bedöma risker är en ofrånkomlig del av det psyke som krävs för att kunna spela framgångsrik poker. När jag träffar Chris Björin, svensk pokers grå eminens och en man som har min oreserverade, totala respekt inte bara för sitt track record utan också för sin lågmälda vänlighet och sitt alltid lika vårdade språk, ser jag en man som diskret men obändigt plöjer sin egen fåra genom verkligheten. Lugnt accepterar han i sitt yrke risker som är långt större och högre än vad den trygghetsfixerade svensken i gemen någonsin kan vänja sig vid. Detsamma gäller andra framgångsrika vänner och bekanta inom poker- och gamblingvärlden: Johan Storåkers, Anton Wigg, Gunnar Östlind, William Thorson och många till… alla kännetecknas de av att inte bara kunna kyligt analysera och hantera större risker än ”normala” medborgare, utan också av att aktivt söka upp situationer där större risker finns, men där samtidigt också de potentiella belöningarna därmed blir större. De – och jag, i juli kan jag fira 23-årsjubileum av senaste gången jag hade en fast anställning – har helt enkelt valt ett annat liv än revisorns, snabbköpskassörskans och bilmekanikerns. Hade det inte varit för min egen ådra av villigt risktagande, hade jag aldrig dragits till pokerbranschen för tjugo år sedan.

När staten i sin visdom för ett antal år sedan införde PPM-systemet med de orange kuverten och där vi skattebetalare i nåder skulle få välja vilka fonder vi kunde satsa en del av våra pensionspengar på, svämmade tidningarna över av placeringsråd på temat trygghettrygghettrygghet. Själv gjorde jag tvärtom: insåg att de stålarna sannolikt skulle utgöra en så liten del av mina framtida pensionspengar att jag lika gärna kunde se dem som ett alternativ till Solvalla. Därför klev jag in till det lokala SEB-kontorets placeringsrådgivare och bad om tips på några riktiga högriskgamblingfonder.

Han bleknade. Det är inte ofta man ser en bankkamrer blekna, men han gjorde det faktiskt och började stamma något om att sådana placeringsråd fick han helt enkelt inte ge. Jag erbjöd mig att skriftligen avlasta honom från allt ansvar bara jag fick de där råden, men han vägrade gå med på det. Där gick helt enkelt gränserna för hans mentalitet. Något säger mig att han inte var någon pokerspelare…

Risktagandet tenderar att ha dåligt rykte bland människor som inte förstått hur Universum fungerar. Dess delvisa okontrollerbarhet går på tvärs mot mångas önskan om att uppnå visshet i livet, men ”tryggheten”, varnar som bekant häxorna i Macbeth, ”är den dödliges huvudfiende”. Det är kanske ingen händelse att det klassiska grekiska ordet för rättvisa, dike, kommer av ett verb som betyder kasta; just i bemärkelsen att kasta tärningar. Eller som Chuck Yeager – den förste pilot som sprängde ljudvallen, i oktober 1947 – har formulerat det: ”Man koncentrerar sig inte på risken, man koncentrerar sig på de resultat som en sådan risktagning kan uppnå.”

Driften att spela, har litteraturprofessorn Felicia Campbell konstaterat, bejakar ”äventyraren inom oss” – samma del av den mänskliga naturen som strävar efter förändring, det okända, faran, allt som är nytt och stimulerande. Det är samma drift som får oss att pröva nya vägar, att bestiga Mount Everest, att starta företag; den driften har fört oss från Afrikas savanner upp till den internationella rymdstationen ISS. Vår villighet att ta risker gör oss till de varelser vi är och går hela vägen ned i DNA-kedjan, genom årmiljarderna ända ned till Livets ursprung… och vi pokerspelare är helt enkelt bättre på att bejaka den driften än genomsnittsmänniskan.