Den där första gången. Minns ni den? Förväntningarna var stora för jag hade ju sett på tv hur det skulle gå till. Samtidigt låg nervositeten som en medicinboll i bröstet. Jag visste ju inte om jag hade den rätta tekniken. Tänk om man skulle bli utskrattad? På något sätt vann ändå nyfikenhet över rädslan. Det fanns liksom inget att tveka på när det rätta tillfället dök upp. Det var bara att känna sig för efter hand och till sist gå all in. Jag märkte snart att jag hade så mycket att lära, men även som tvättäkta amatör kunde jag njuta. I dag kan jag se tillbaka på den där första gången som en smått religiös upplevelse. Som förändrade mitt liv för alltid…

I helgen stod jag vid pissoaren på en alldeles för hipp klubb i Halmstad. Där gäller oskrivna regler medfödda i varje mans undermedvetna. Stå rak i ryggen. Titta rakt fram, likt en psykopat, in i väggen för att undvika ögonkontakt. Prata inte med någon annan än polare. Fler än tre skak är onani, vem som nu ska kunna hålla reda på det när alla glor in i väggen? I denna uppsluppna stämning, där bögskräcken är så påtaglig att den nästan kliar en på ryggen, märker jag i periferin hur en ung man fokuserar blicken på mig. Jag låtsas som ingenting. Men han fortsätter att titta. Till sist kan jag inte stå emot längre utan måste snegla tillbaka. Våra blickar möts. Den stiliga unga mannen skiner upp.

– Är det Simon?

– Visst är det jag…

Snart känner jag igen honom. Det är en gammal bekant från studenttiden i Jönköping. Som sig bör frågar jag honom vad som händer nu. Han är lyckad inom sitt gebit. Allt gott.

– Men vad gör du själv då?

– Spelar poker…

– Haha, är det sant?

Vad var så jädra kul med det nu då? hinner jag tänka. Den unga mannen ser mycket road ut av nyheten.

– Minns du inte? frågar han.

Och bitarna faller på plats. Visst minns jag. För många, många år sedan, i en källare i ett studentkollektiv i Jönköping var han med om att ta min oskuld. Min Texas Holdém-oskuld.  Då kunde jag knappt reglerna, men hade ändå drömt om att få vara med om det. Det. Att få bluffa någon. Vinna något.

Jag minns hur jag redan i första handen gick på som en ångvält. Utan varken tanke eller logik bluffade jag stort. Och tro farao att jag lyckades. Redan där var jag såld.

Efter det var jag med ett par gånger till i den där källaren. Jag var aldrig nära en vinst. Antagligen för att jag var helt kass på poker. Kanske var det därför som den unga mannen nu log så brett?

– Ja, jag har ju sett ditt namn i Aftonbladet. Men kunde aldrig tro att det var du, skrattar han.

När jag blickar tillbaka kan jag knappt tro det jag heller. Det är fascinerande hur livet driver i väg med oss. Hur något som du aldrig ens har provat kan vara det som är ditt kall.

Och tänk om det finns några såna där kall kvar i livet som vi ännu inte upptäckt? Visst är det en uppfriskande tanke?!