Jag må låta fördomsfull. Men de enda gångerna jag kan kan förstå att en vuxen man går upp i falsett är om han försöker sig på att sjunga eller får en hård smäll över kronjuvelerna.

I går spelade jag en turre hemma på CC. Med tio pers kvar och finalbordsbubbla viker jag upp AQ i ruter på big blind. Knappen höjer och jag går all in. Snabb syn av AQ i hjärter. Inga konstigheter so far.

Floppen visar dock tre hjärter och min motståndare får glädjefnatt likt ett barn som vunnit en resa till Disneyland.

– Jaaaaa! skriker den medelålders mannen i falsett.

Det var inget försök till sång. Och hans skinnsäck hade ingen gett sig på. Så jag kunde inte riktigt förstå det där falsett-ljudet. Jag har aldrig blivit speciellt sur efter förluster live (vid datorn är det en annan femma). Men nu gjorde det lite ont att se de där glädjeyttringarna.

Det ses som kutym att inte skratta, tjoa, eller göra segergester när man vinner en pott i poker. Särskilt inte om man haft tur.

Men i efterhand måste jag ändå fråga mig? Varför är det så? I alla andra sporter gläds man ju åt sina framgångar. Det vore ju himla tråkigt om inte Zlatan firade sina mål. Målgesterna har till och med blivit lite av en underhållning i underhållningen inom idrott. Vissa spelare har det som sitt signum. Vem minns inte Brolins piruett, Kenneth Andersson pistoler, Anja Perssons ”säl”, Jonas Björkmans brysselsteg eller Tottis tumsugande.

Målgester och glädjeyttringar är roliga. Utan dem hade sporten tappat något. Så varför får man inte fira vid pokerborden? Varför anses det som osportsligt och barnsligt?

Är det i själva verket så att vi pokerspelare är lite för ömtåliga? Är vi alla små Ranelidare som känner sig kränkta utan anledning?

Jag tycker faktiskt inte att det är så förbaskat farligt om någon blir glad. Även om det har kostat mig en pott. Men jag står fortfarande fast vid det där med vuxna karlar och falsett…