Ni får ibland läsa här att vi skriver i Sveriges största pokerblogg. Det är visserligen sant. Men om man ska vara ärlig så är det inte något att svinga sig i liarna och banka sig på bröstet som Tarzan för. Konkurrensen är inte mördande. Sanningen är att antalet pokerbloggar ute i cyberrymden antagligen är färre än på många, många år.

De flesta pokerspelare som finner inspiration till att börja skriva om poker tappar nämligen suget efter ett tag. Oftast brukar förluster gå hand i hand med den där omotivationen. Det är inte så uppfriskande att skriva om att man gulat. Inget bra för självförtroendet heller. Eller så har det helt enkelt att göra med att de tappar intresset för skrivandet och är för lata.

I dag finns det bara ett fåtal som faktiskt bloggade när jag började själv 2008 och fortfarande skriver. Mattias Pokerstar är en. Rosjon en annan. Valterego en tredje. Och Lapproffe. Dessa har en gemensam nämnare. De bloggar även om att annat än poker. Jag tror det har varit en avgörande faktor till varför de fortfarande finns med oss. (Påminn mig gärna om jag glömt några gamla klassiker? Ja, vår egen Glimne förstås. Men han ser jag mer som en krönikör än bloggare. Tills nu då. Rätt eller fel?)

Jag vet i alla fall en pokerbloggare som jag inte nämnde. Koivulainen. Men det var med flit. För honom kommer ni att få stifta bekantskap med här – i senaste avsnittet av Dybban flyttar in.

Det är kul att träffa människor som man har följt i många år genom en blogg. Man målar upp en bild av personen som kanske inte alltid stämmer. Jag fick i alla fall lära känna sidor av Robert ”Koivulainen” Sihvonens som man inte har fått genom hans skrivande. Och det var enbart till hans fördel.

De som redan har tröttnat på min nuna kanske hellre vill läsa något. De hittar pokerkrönikor här. Den senaste handlar om missförstådda pokerspelare.