Så var man då på plats i Paris för att spela årets andra Unibet Open live – och det känns uppfriskande att komma iväg från delar av den svenska poker-”debatten” på ett tag. Med lite på-håll-perspektiv känns vissa skribenters insisterande på att få använda könsord och svordomar som… tja. Det kändes väl jättespännande på den tiden man gick i fjärde klass, men man går liksom vidare i livet.

Men som vanligt ska det passeras gränskontroller för att byta land, och jag kan inte låta bli att ännu en gång dra paralleller till det psykologiska spelet i poker när ”situationer” ibland uppstår. Det blir stirra-ned-tävlingar gentemot gränsvakter och passpoliser, speciellt om man är på väg till eller från exotiska platser. När jag var på väg hem från Bogotá i Colombia för några år sedan bar jag en skjorta med en bröstficka i två fack: i det större hade jag passet, medan i det andra, långsmalt och avsett för en penna, hade jag kommit på den ”smarta” idén att rulla ihop mina svenska sedlar till ett rör för att ha lättillgängliga direkt efter ankomsten till Arlanda. Det visade sig vara ett korkat påhitt. Så snart den colombianska gränspolisen gjorde sin vanliga muddring i avsikt att förhindra att knark lämnade landet, stelnade han till när han upptäckte ”röret” nedkört i den smala bröstfickan och bad mig sammanbitet att plocka upp det jag hade där… samtidigt som hans högerhand började sväva centimetrar ovanför tjänstevapnet. Det var med extra långsamma och tydliga rörelser, för att undvika ”missförstånd”, som jag tog fram och rullade upp de svenska sedlarna!

Och på 1970- och 1980-talen var det en pärs att ta sig igenom kommunistländerna i Östeuropa. Där gällde det ofta att ”pokerbluffa”, genom att hålla en så låg profil som möjligt. Men en minnesvärd gång rann sinnet på mig, när jag med en kompis har åkt långtradare till Riyadh i Saudiarabien och på hemvägen kommer vid 02-tiden på natten till Tjeckoslovakien och en halvt övergiven gränsövergång. En dryg passpolis – folk med uniform är alltid medvetna om sin makt i socialiststater kan jag säga av lång erfarenhet, såväl egen som andras – behagar så småningom vinka in oss i sitt betongskjul. När det blir min tur granskar han mitt pass och klagar irriterat och länge på att jag (på den tiden) har mustasch i verkligheten, men är slätrakad på mitt passfoto.

Då rinner sinnet på mig. ”No problem”, säger jag, sträcker fram handen och sliter åt mig passet, lägger ned det på disken, tar fram en kulspetspenna och täcker med vänsterhanden medan jag av pennrörelserna att döma ser ut att rita dit en mustasch på passbilden.

Effekten är som i en tecknad film. I passpolisens ansikte rinner ansiktsfärgen ned och han blir först kritvit medan ögonbrynen hissas upp mot hårfäste och hakan faller ned… innan den återvänder med full kraft så att han blir helt karmosinröd ända upp i pannan. Med ett väsande ljud rycker han tillbaka passet, håller det två millimeter under den nakna glödlampan för att se om där finns minsta rispa på fotot, och skäller sedan under två minuter ut mig med ett sådant ordflöde att jag efteråt brukat skoja om att han måste ha pratat ”turbokroatiska”. Det var knappt jag blev insläppt i landet…

Men den på sitt sätt mest roande gränsövergången har jag faktiskt råkat ut för i Sverige; i Trelleborg, närmare bestämt. Min numera framlidne vän Peder Carlsson och jag är på hemväg efter ett misslyckat försök att sälja in vår blivande thriller ”Beast of Burden” på bokmässan i Frankfurt. Vi har lånat en rostig gammal Opel Kadett av en kompis, och vi har inte orkat med att raka oss eller snygga upp oss inför sträckkörningen upp genom Tyskland och hem. Med eftermiddagsfärjan kommer vi i kvällningen till Trelleborg – och det här är förstås åtskilliga år innan Sverige gick med i EU, så svenska tullare var ständigt på jakt efter sprit och cigg som överskred den där idiotiskt låga gränsen.

Peder och jag rullar av färjan och in i gränskontrollen i Trelleborg. Två stadiga tullare lyser med sina ficklampor på oss och inne i kupén, och frågar: ”Några cigarretter?”

”Nej”, svarar vi sanningsenligt. Ingen av oss är/var ju rökare.

”Sprit?” frågar tullarna vidare. ”Vin? Öl?”

”Nej”, svarar vi ännu en gång. Vår ekonomi var inte den bästa på den tiden, och vi hade helt enkelt inte haft råd den gången att köpa med oss något.

Deras ansiktsdrag djupnar av misstänksamhet. Det är som en pokersituation medan de funderar igenom läget, och vi inser vid det här laget vad de tittar på: två orakade och lätt schaviga killar i skrynkliga kläder och som kör en rostig gammal bil.

”Kör in där”, säger tullarna och pekar på en hall vid sidan om.

Vi suckar, men har inget val. Och tullarna är vid det här laget övertygade om att vi smugglar NÅGOT, eftersom vi kör det fordon vi gör, ser ut som vi gör, och – vilket verkar mest misstänkt av allt – inte har någon som helst alkohol eller några cigaretter med oss. De ska nu bara hitta exakt vad det är vi försökt gömma.

De närmaste två timmarna plockar de metodiskt isär den rostiga Kadetten: lyfter ut säten och dörrfoder, tömmer bakluckan, kollar inuti reservdäcket, sliter isär förgasare och luftfilter, går igenom all vår blygsamma packning, tittar bakom instrumentbrädan, letar i skrymslen och vrår under stigande irritation och sammanbiten tystnad. Det som verkar reta dem mest av allt är att vi är så förb-t avslappnade och småroade medan vi tittar på. Men vi vet ju att vi är totalt rena; det är som att ha en royal på handen och hoppas på att den andra ska syna.

Till slut ger de upp. På något sätt – det syns i ansiktena på tullarna – har vi lyckats överlista dem, det är de övertygade om; de kan bara inte för sina liv räkna ut var vi gömt ”the stuff”. De tvingas skruva ihop bilen igen, och vi vinkar vänligt åt deras surmulna miner när vi kraftigt försenade försvinner i natten på väg till Lund.

Och vi fick så småningom ut boken i fem länder, som du ser ovan. Jo, nog kan en konfrontation med passpoliser och tullare ha drag av det psykologiska spelet i poker!