Länge har jag i debatten hävdat (samt kritiserat existensen av det) att det enda svenska mästerskapet som arrangeras av staten och dess förlängda arm är Cosmopols/Svenska Spels ”SM” i poker, live respektive online. På den punkten, har jag nu omsider insett, har jag haft fel: det finns faktiskt ett SM till som arrangeras på samma premisser – det årliga SM i snapsvisor.

Den som vill läsa lite mer om detta SM kan gå in på

http://www.vinosprithistoriska.se/?id=155

där du också ser att sista anmälningsdatum är 1 september. Bakom SM i snapsvisor ligger för övrigt Spritmuseum (f.d. Vin & Sprithistoriska Museet), som drivs av en stiftelse vars styrelse ytterst tillsätts av staten – därav kopplingen.

Vi pokerspelare har som bekant sällan något emot etanol, vid lämpliga tillfällen. Har man varit med så länge som jag i branschen har man upplevt såväl segerskålarna i champagne, som gravölet efter en försmädlig utslagning. Att vi dessutom gärna, när vi spelar en turnering på främmande ort och har anledning att gå på lokal i flock, väljer ett dyrbarare och mera välsmakande vin än genomsnittet är knappast heller någon hemlighet. Livet är för kort för att dricka dåligt vin, som man brukar säga.

Kombinationen spel och alkohol utgör i själva verket en lång och ädel tradition, något som jag snuddat vid när jag vid flera tillfällen föreläst om spelandets kulturhistoria på bland annat Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, Göteborgs Universitet och Loughborough University i Storbritannien. I min specialsamling av föremål med anknytning till tärningar har jag dessutom ett flertal just dryckesspel där det ska kastas och klunkas efter olika regler.

Moderna kinesiska dryckesspelstärningar, där varje deltagares kast avgör om och hur mycket det ska inmundigas – samt om det ska vara deltagaren själv, bordsgrannen eller möjligen samtliga i laget.

Hur är det då med historiken bakom sådana spel? Den går tillbaka långt mer än tvåtusen år, i såväl väst som öst. I antikens Grekland spelade man redan på 400-talet f.Kr. kottabus, där det gällde att kasta jästklumpar (dåtidens viner var inte de bästa, i synnerhet inte när man tömde amforor eller trätunnor i botten) mot allehanda mål på andra sidan rummet. En variant på det är känd från det gamla Persien, där man i stället satt i ring och kastade föremål på små uppställda dockor i mitten: träffade man så att dockan trillade omkull i någon riktning, var deltagaren som dockans huvud pekade mot skyldig att dricka sin bägare i botten (och sedan få påfyllning), varpå han eller hon i sin tur fick kasta ett nytt föremål mot de kvarvarande dockorna – och så vidare, tills alla dockorna fällts.

Kineserna var dock de som introducerade kombinationen av ”spelkort” och alkohol, och det långt innan konsten att tillverka papper uppfanns. Man spelade då jiu p’ai, med små trästycken eller pergamentbitar med allehanda inskriptioner på. Spelet är för övrigt känt redan från 200-talet f.Kr. Principen var i grunden enkel: varje gång det var din tur tog du ett ”spelkort” (trästycke/pergament) på måfå ur skålen eller lerkärlet där de låg omblandade, och följde instruktionen – som specificerade till exempel hur många klunkar du skulle dricka, eller om yngste/äldste/mest pratsamme osv deltagaren eller till och med samtliga i stället skulle dricka eller något annat, förutom att man kunde tvingas till att deklamera eller sjunga impromptuverser till alkoholens lov etc… varje deltagare på en sentida kräftskiva eller midsommarfest känner kort och gott igen sig.

När väl konsten att framställa och trycka papper uppfunnits i det gamla Kina, kom spelkort att ersätta dessa trästycken och pergamentbitar. Framemot 1500- och 1600-talen nådde kinesiska dryckeskortspel sin höjdpunkt: kända konstnärer skapade uppsättningar med vackra illustrationer och kalligrafiska sentenser, och till och med några av kejsarna samlade på sådana kort.

Jiu p’ai-kort från omkring 1650, av den kände dåtida konstnären Chen Hongshou. Bilderna föreställer personer och händelser ur den kinesiska historien. Skriften på korten består dels av satiriska texter om dessa, dels av instruktioner i dryckesspelet.

Sådana ”vinkort” spred sig i alla samhällsklasser, och dryckesspelen med dem kunde utvecklas till rena kombinationen av teater och sångföreställningar och hyllades även av kända författare och filosofer, förutom att de spelen omvittnat också kunde fungera som dåtida gruppterapi i det hårt styrda och hierarkiska kejsardömet.

Ett annat klassiskt kinesiskt dryckesspel är touhu, som är ännu äldre än jiu p’ai; det har en nästan 2500-årig historia och än idag förekommer att det spelas, även om det blivit sällsynt.

Steninskription från Henanprovinsen under östra Handynastin (25-220 e.Kr.) och som föreställer ett parti touhu

I detta dryckesspel använde man sig av ett speciellt kärl med utbuktande nedre del (vilken man fyllde med bönor för att få en låg tyngdpunkt så att kärlet inte skulle trilla omkull) och kastade från lämpligt avstånd – oftast flera meter – små specialgjorda pilar och försökte få dem att träffa ned i kärlet. Förloraren i touhu, alltså den som fick i minst antal av sina pilar, fick traditionsenligt tömma en vinbägare i botten… vilket sannolikt inte förbättrade hans eller hennes träffsäkerhet i nästa omgång. Oftast användes 24 pilar: 12 var om man var två spelare, 8 var om man var tre, och 6 var om man var fyra.

Ett toko-kärl från Japan och 700-talet; spelet spred sig från Kina till Japan, fick namnet toko och blev även där mycket populärt.

Några av touhu-spelarna har gått till historien. Yanyang, som var konkubin till en distriktsguvernör på 200-talet e.Kr., kunde kasta pilarna så träffsäkert att hon fick dem att de landa i kärlet trots att detta placerats bakom en skärm som dolde det. Och eunucken Guo, som tjänstgjorde under kejsar Wudi omkring år 100 f.Kr., ansågs vara den bäste spelaren i hela Kina och var så skicklig att han som sitt ”partytrick” kunde kasta en pil så att den föll nästan lodrätt ned i ett tomt metallkärl och studsade tillbaka i handen på honom, över hundra gånger i sträck som bäst!

I dag finns många andra moderna former av dryckesspel, inte minst sådana som anknyter till filmer. En klassiker på varje amerikanskt collegecampus är ”The Big Lebowski Game”, där man ser filmen med samma namn på DVD i grupp och alla måste höja sitt glas och ta en klunk varje gång någon av rollfigurerna yttrar ordet ”f*ck”. Motsvarande regler – eller vad man nu ska säga – finns också för andra filmer, som till exempel Top Gun där man tar en klunk varje gång någons ”call sign” nämns – Goose, Maverick, Iceman osv – i replikerna.

Nå, det om dryckesspel för denna gång! Och jo, trots att det är statens förlängda arm som arrangerar SM i snapsvisor har jag för en gångs skull bitit huvudet av skam och redan nu skickat in tre nyskrivna bidrag till årets tävling… ”It’s the only game in town”, för att låna den klassiska repliken av Canada Bill Jones ur pokerhistorien. Och alla läsare tillönskas en trevlig midsommar!