Natten var sen och jag var nybustad från en turnering. Trött och något tiltad hade jag tagit mig ett par rom & cola som tröst innan jag vandrade hem mot rummet på Planet Hollywood. För att ta sig till rummet var man dock först tvungen att hitta hissen. Och för att hitta hissen måste man ta sig förbi pokerrummet…

Trots att det var flera faktorer som talade emot spel så var det något som drog i mig när jag med släpande steg betraktade pokerborden. Jag övertalade mig själv med det självklara argumentet att jag hade åkt över halva jordklotet för att spela poker – inte sova.

Så jag satte mig ner. Och det var då jag såg honom för första gången. Chico.

Rakad skalle, snörpt mun, glittrande, koncentrerade ögon. Den kraftiga hakan, med ett knappt märkbart underbett, riktad uppåt. Som en givakt. Den utstrålade stolthet.

Jag har aldrig sett någon deala så snabbt som Chico. Korten flög som stridsflygplan över bordet. Med perfekta landningar varje gång. Hade det varit en charterresa hade resenärerna fått klappa händerna tills handflatorna domnade bort. 

Och som han blandade. En blinkning senare var korten åter i spel.

Markerna. När Chico räknade upp ett bet var det som att se en maskin. Och när given var slut låg chipsen hos vinnaren på en mikrosekund. Sen rafsade han ihop korten. Ett ögonblick senare. I luften igen.

Det var första gången i mitt liv jag blev förstummad av en dealer. Jag har blivit imponerad av många, men Chico fick mig att glömma bort spelet. Till slut satt jag bara och stirrade. På den där stolta hakan. Stridsflgplanen som borrade sig fram. De perfekta landningarna.

Äntligen kunde jag faktiskt se en fördel med det amerikanska drickssystemet. Perfektion är värt en extra slant. Då är det skönt att kunna ge sin uppskattning. Jag minns inte alls hur den där sessionen slutade ekonomiskt. Men jag kommer aldrig glömma den medelålders mexikanen.

Efter det försökte jag alltid sätta mig på hans bord när det var dags för spel på Planet Hollywood.

Att se någon utöva sitt yrke med sådan stolthet och fulländning är något genuint vackert. Om gud var dealer så skulle han heta Chico. 

Edit: För övrigt kom jag hem till Göteborg i går. Här är min sista Vegas-krönika för denna gång.