Här har ni två goa gubbar. Han till vänster heter Per-Anders, men kallas för Jarne, och kommer från Borås. Det är vinnaren av Dybbans drömresa.

Fredrik ”Hogge” Götesson till höger har haft den goda smaken att bli kompis med rätt pokerspelare. Jarne valde nämligen att bjuda med honom på resan, trots att de egentligen bara träffats fyra gånger. Alla gånger vid pokerbordet. Ett bevis på att poker förbrödrar och är så mycket mer än bara ett spel.

Nu har gubbarna med hatt äntligen kommit hit. De bor på Palazzo och har det nog inte helt tokigt. Första dagen jag visade dem runt på strippen hade de ögon stora som tefat.

– Allt är så mycket större än vad man trodde, sa Jarne med darr på rösten. 

Vid pokerborden har de dock inte låtit sig förbluffas. Hogge cashade i sin första turre på Rio. En deepstack med över 1500 spelare. Och Jarne krossar 1/2-borden runt om i stan med hjälp av sin förädiskt snälla uppsyn.

I dagarna väntar en helikopterfärd till Grand Canyon, showen KA på MGM, god middag och fler pokertimmar. Jag har haft jobbigare uppdrag än att hänga med dessa gladlynta homies.

Känslan av att inte ha lyckats casha i en enda turre här har förmildrats avsevärt sen de kom hit. När jag ser deras glittrande ögon och genuina glädje över att vara här, vare sig de vinner i pokern eller inte, så inser man ett och annat.

De pokerspelare som har råd och möjligheten att åka och spela dyra pokerturrar runt hela klotet borde tänka både en och två extra gånger innan de öppnar munnen och klagar. Om det så är på sju raka badbeats eller dålig utsikt på rummet så borde det vara på gränsen till straffbart att tycka synd om sig själv i ett sånt läge. Även i dessa ”svåra” stunder är vi antagligen ändå bland topp-1-procent i världen när det gäller tur i livets lyckohjul…