Det finns regniga augustidagar då man inte känner för att sitta och grinda. Man känner inte för så mycket annat heller för den delen. Bara känna ledighet.

Och glo på alla fantastiska idrottsmän/kvinnor som ägnar timmar, dagar, veckor och år på att bli bra på en idrott där ingen normal människa ens känner till reglerna. Allt för ett ögonblick i ljuset. Ett ögonblick som förmodligen inte blir mer än just ett blink. Ett öga som knappt hinner öppnas innan det stängs igen. Och där står någon med alla tusentals träningstimmar och tänker: 

– Skit också. Fyra år kvar till nästa chans. 

Ett sånt psyke kan inte köpas för pengar. Jag bugar i vördnad, särskilt åt dem som misslyckas men fortsätter kämpa i det tysta. 

Fann dock ett komplement till grekisk romersk brottning i går. Finalbordet i The Big One For One Drop har kommit ut på Youtube. Här bjuds på över fem timmars pokerunderhållning. 

Trots att det är det dyraste och ett av de mest prestigefulla finalbord som spelats betyder inte det att det innehåller den bästa pokern. Vissa av spelen som görs skulle lika gärna kunna utspelas hemma vid Valteregos köksbord eller på finalbordet i vilken 500-kronors turre på CC som helst. 

Trickett är i mitt tycke i en klass för sig på detta bord, även om Esfandiari gör det bra. Resten känns som statister. Baldwin och Yong visar upp ett register som får mig att må bra och dåligt på samma gång. Det är roligare att kolla på poker när alla inte spelar som ”man ska”. 

Eller vad tycker ni själva om det dyraste finalbord som har spelats i pokerns historia? Kan ni se likheterna och de gigantiska kontrasterna med våra idrottare i OS? 

Även jag har ju tagit en ”lill-Jens” från bloggen. Att ta ett steg tillbaka är bra och nyttigt ibland. Under tiden har jag passat på att skriva om lite annat än bara poker. Som barndom och missbruk. Men nu ser jag fram emot en, förhoppningsvis, spännande höst. Leve den!