I kommentatorsfältet har efterlysts nya inlägg från oss superbloggare, och det får man väl ta som en kollektiv komplimang. Och självklart blir det mera fart på bloggen när semestrarna väl tar slut – men kanske det här inlägget duger tills vidare?

I fredags var jag på ett krönikespel på en av öarna i Göteborgs skärgård, och där lokala förmågor iscensatte ett antal händelser ur historien med anknytning till Västkusten. En av dessa utgjordes av det tärningsspel som haft den högsta kända insatsen i Nordens historia (om man nu ser till rent ekonomiska värden, och undantar ett fåtal dokumenterade fall med livet som insats), och som ses här på bilden från krönikespelet:

Jag skrev om detta tärningsspel i min blogg på Unibet för några år sedan, och det skadar inte att återge berättelsen här! Den rör Olaf Haraldsson, kung av Norge och kallad Olaf Digre (”den tjocke”), samt Olof Skötkonung, kung av Sverige. Berättelsen återges ursprungligen i Heimskringla, författad omkring år 1230 av Snorre Sturlasson.

De två möttes vid Kungahälla (nuvarande Kungälv) på sommaren år 1019, möjligen istället år 1020. Ett trätoämne vid det beramade mötet var äganderätten till ön Hisingen, utanför nuvarande Göteborg. Uppmanade av någon av de närvarande – historien förtäljer inte vem – beslöt de två härskarna att göra upp om saken genom att kasta tärning, och den som slog högst skulle få äga Hisingen.

Olof Skötkonung kastade först med de två tärningarna och fick sexor all [dubbelsexa]. Då sade han till Olaf att det var lönlöst för honom att kasta. Olaf tog dock upp tärningarna, kastade dem och fick även han sexor all.

På nytt grep Olof Skötkonung tärningarna, kastade och fick sexor all ännu en gång. Men då grep Olaf Digre dem i sin tur och kastade dem i brädet med sådan våldsam kraft att den ena föll upp med sexan, och den andra sprack i två stycken med sexan och ettan upp. Därmed hade Olaf Digre slagit högre än den svenske konungen, och vann Hisingen.

Sanningshalten i historien är inte oväntat omtvistad, även om Snorre Sturlasson generellt anses vara rimligt pålitlig när hans krönikor i förekommande fall stämts av med andra oberoende källor alternativt arkeologiskt bevismaterial. Och tärningar gjorda av ben eller bränd lera kan mycket väl tänkas ha tillverkningsdefekter – inklusive att de kan ha varit så dåligt gjorda att sexorna föll upp oftare än de andra sidorna. Eller hade Olof Skötkonung eller någon av hans stormän preparerade tärningar med sig och hoppades på att Olaf Digre skulle ge upp efter inledningskastet? Preparerade tärningar var definitivt inget obekant fenomen redan på vikingatiden: åtskilliga sådana finns på olika museer. Man kan onekligen spekulera i saken!

Hasard med tärningar var vida utbrett på vikingatiden, det vet vi genom de fornnordiska skriftliga källorna. Så till exempel berättar skalden Torbjørn Hornklove att krigarna i Harald Hårfagres kungsgård kastade tärning för att förlusta sig. Tärningsspelandet förblev den främsta formen av hasardspel i Europa ända till slutet av 1300-talet, då det fick konkurrens av spelkorten som nådde oss från den arabiska kultursfären.

Kan ju vara kul att tänka på nästa gång du spelar yatzy!

Och apropå semestrar samt – möjligen – livet som insats, är jag tillsammans med min dotter bokad den 1 september kl 12.30 för att göra bungyhoppet (”the James Bond jump”) från Verzascadammen i södra Schweiz, och som du förmodligen sett i filmen ”Goldeneye”:

Vill du se en video hittar du en på

http://www.verzasca.net/articles/161_Verzasca.Dam.Bungee.Jump

Ska bli kul! Om inte det är gambling att slänga sig ut från 220 meters höjd med bara en gummisnodd om smalbenen vet jag inte vad som är det… 🙂