Pension. Det verkar tryggt. Och pensionsparande låter ju vettigt. Kan det vara därför folk verkar fullkomligt besatta av begreppen?

En av de första frågor jag brukar få när jag säger att jag spelar poker är:
– Men, då får du ingen pension va?

Nej, det är ju sant. Skattar man inte får man ingen pension.

När jag besöker banken ser bankkvinnan med sina moderliga ögon rakt in i mina och undrar:
– Du har inte funderat på att börja pensionsspara? Jag vet att det kanske känns långt kvar, men det kan ändå vara bra att tänka igenom.

Jag svarar med ett snett leende.
– Tror jag väntar lite med det…

Samtidigt som jag tänker på min fars faster Eva. Hon som, efter ett långt arbetsamt liv, äntligen fick gå i pension vid 65 års ålder. Och samma dag ta emot ett cancerbesked. I onsdags tre år senare, gav hennes kropp upp.

Och jag fortsätter tänka: på 29:åriga tvåbarnspappan Victor Brännström. Vars hjärta i dag slutade slå under en fotbollsmatch i Piteå.

Kalla mig oansvarig. Naiv. Men att sluta som pokerspelare för att jag inte drar in pensionspengar är en av de sista anledningar jag kan komma på till varför jag skulle byta karriär.

Sanningen är väl att jag hellre köper glass för pengarna än startar ett pensionssparande. Den dagen jag blir gammal, om jag blir gammal, så får jag väl vara glad över att jag faktiskt fortfarande lever. Om än med en fattig pension.

Men med desto större mage…