Som jag redan nämnt här i Superbloggen, får nog på sätt och vis bungyjumping klassas in som gambling… visserligen med goda odds för att det ska gå vägen, men med höga insatser trots allt. Den som vill ha ett belägg för det hittar ett på

http://www.youtube.com/watch?v=SRbkAT3-ooo

där en ung australiensiska råkar ut för att bungylinan GÅR AV under ett 111-metershopp över Zambezifloden – ökänd för sina mängder av krokodiler – så att hon faller handlöst de sista 25, och till råga på allt är hennes ben hopbundna så att hon inte kan simma ordentligt plus att hon först måste överleva forsarna som väntar nedströms!

Ett annat exempel på när ”rivern” bjuder på överraskningar hittar du här, och jag låter den korta filmsnutten tala för sig själv…

http://www.youtube.com/watch?v=2uJdy43oyRw

Att det dessutom förekommit dödsolyckor i bungyjumpsammanhang ska vi dock barmhärtighetsfullt ignorera just nu. Nå, eftersom bungyhoppande är en högeligen visuell upplevelse ska jag bjuda på ett rejält bildsvep!

I lördags var det dags för min dotter Linn och mig att göra ”The 007 James Bond Jump”, det 220-metershopp från Verzascadammen i södra Schweiz som odödliggjorts i inledningen av filmen ”Goldeneye”. (När brittiske stuntmannen Wayne Michaels gjorde det under inspelningarna satte han för övrigt nytt världsrekord i höjd för bungyjump.) Och redan när vi med hyrbilen svänger runt nästa krök på den vindlande alpvägen och plötsligt ser dammen på håll, drar vi efter andan:

Med bilen parkerad går vi ut på dammen, där hoppandet är i full gång. På ett ställe har någon stått för ett hånfullt (?) stycke graffiti:

Att äntligen vara här och veta att snart är det vår tur, får pulsen att börja gå upp. På nära håll är Verzascadammen ENORM: det är så djupt mellan bergssidorna, och alla betongförstärkningarna skymmer blicken, att vi inte ens kan se hela vägen ned till botten:

Först när vi väl kommit en bra bit ut går det att se hela vägen ned – och det är en avgrund vi står vid:

… medan utsikten rakt fram inte heller är att fnysa åt:

Själva ”anläggningen” ser ut så här, och som synes försummar man inte att marknadsföra sig som det berömda hoppet i Bondfilmen – till och med telefonnumret till trekking.ch har ”007 007” som sina sex sista siffror:

Det första vi gör är att fylla i formuläret där vi i princip friskriver arrangören från allt ansvar på samma gång som vi lägger våra liv i deras händer. Hela tiden är det nya personer som hoppar: cirka var fjärde minut slänger sig någon ut, och skrikfaktorn är överraskande hög, avsevärt högre än vid något annat bungyjump jag gjort. Dessutom är akustiken förstklassig längs den välvda dammväggen och mellan bergssidorna; det ekar över hela dalen. Roligast är den likbleke tysk i trettioårsåldern som när han till sist – enligt de papper man just undertecknat har man max tre minuter på sig att ta klivet ut, sedan avbryter jumpmastern – kastar sig ut vrålar med skräck i rösten: ”Oh my God! NEEEIIIIIIIN!!” medan han försvinner ned i avgrunden. Det förorsakar nervösa småleenden bland oss andra som väntar:

Efter en timmes köande blir det så vår tur. Jag blir pekad på först, och får selen på mig samt remmar och annat runt smalbenen varpå vi instrueras om hur vi ska agera när vi studsat färdigt för att kunna bli upphissade igen via en separat stålvajer:

Här är jag i samspråk med kvinnan som är officiell fotograf:

Så är det dags att bli uppvinkad på plattformen och få de sista instruktionerna. De som väger max 85 kilo får hoppa ut till vänster, medan vi andra som är längre och tyngre får hoppa ut till höger där den linan är inställd på vår viktrange:

Att kliva fram de sista decimetrarna, ställa sig med tårna stickande utanför kanten och blicka ned i den gigantiska avgrunden från världens näst högsta bungyjump är… nej, inga ord kan någonsin göra den enorma adrenalinruschen rättvisa. Tro mig när jag lovar att du kan inte föreställa dig det ögonblicket i förväg. Dammväggen fyller halva ditt synfält, och längst därnere i djupet mörknar det bland de svarta, fuktiga klipporna. Det är absolut, totalt vansinneshögt; det svindlar i huvudet på dig, och hjärtat dunkar; och ändå kastar du dig ut:

Det långa fallet ned är sublimt, enormt, överväldigande; det fyller hela ditt universum just då:

Och när du sedan studsat upp och ned några gånger firar de ned en stålvajer med en vikt och en karbinhake, som du fäster i selen i brösthöjd och så blir du upphissad igen:

När jag väl fått av mig utrustningen var det så Linns tur… och häääär hoppar hon! Tyvärr har det börjat ösregna så att det skvätt på kameralinsen:

Hennes kommentar efteråt: ”Asläskigt!” Och då ska man ändå veta att hon är en hårding, som i sitt yrke flyger Boeing 737:or runtom i Europa och Nordafrika och dessutom kört motorcykel i åratal och hoppat fallskärm – men lättad var hon ändå efteråt, och glad över den unika upplevelsen:

Och efter att nu ha hoppat bland annat de tre högsta bungyjumpen i världen, på tre olika kontinenter, kommer min personliga topplista här!

På tredje plats: Bloukrans Bridge i Sydafrika, 216 meter:

Det hoppet sker från södra halvklotets högsta valvbro och är ett totalt fritt fall, med hög studsa-upp-igen-faktor, ned i en ravin (skymd på bilden) med en flodfåra på botten. Extra plus: den spännande vandringen längs en skranglig stålkonstruktion för att komma ut till hopplatsen på valvets översta del under körbanan.

Så har vi då på andra plats: Macau Tower i Kina, 233 meter.

(Bilden är en avfotograferad turistaffisch, men ger en god överblick.) Detta är världens högsta bungyjump, och för att man inte ska slå ihjäl sig mot byggnaden nedanför om man kommer i pendling hoppar man mellan två styrlinor och faller rakt som ett spjut – lite annorlunda. Uppstudsandet är förvånansvärt litet, eftersom styrlinorna begränsar det och den korta bungylinan kompletteras med förlängning i form av en stålvajer som den datorstyrda winschen matar ut i rasande fart under fallet. Plusfaktor: att du har hela Macau nedanför dig från plattformen. Uddaupplevelse: när du väl står däruppe har du tornet bakom dig, 50-60 kilometer till horisonten och INGET inom ditt synfält, förutom staden långt, långt under dig. Det innebär att du står i det största visuella tomrum du någonsin kommer att få uppleva om du inte råkar vara astronaut till yrket… mycket, mycket säreget. Här är för övrigt mitt hopp därifrån:

http://www.youtube.com/watch?v=EhqO64Dr24A

Och på första plats: Verzascadammen i Schweiz, 220 meter:

Verzasca är alla bungyjumps moder. Inget annat hopp eller åkattraktion på planeten slår detta, det är den samstämmiga åsikten bland andra jag pratat med som hoppat både på Nya Zealand och i Afrika och gjort en del annat. Glöm fjuttigheter som bergochdalbanor, Uppskjutet på Liseberg och Fritt Fall på Gröna Lund; de kan alla slänga sig i väggen. Inte ens det 253 meter höga skyjumpet från Stratosphere Tower i Las Vegas matchar, kan jag säga av erfarenhet. Den extrema höjden på Verzascahoppet – snudd på världsrekordet – och den enorma fartupplevelsen där du rutschar längs dammväggen gör det till number one. Du hoppar inte i ljus och luft och rymd; i stället har du skräckupplevelsen att falla ned i en svart Mordorliknande avgrund. Ingen annan upplevelse kommer någonsin att på samma sätt viska till delar av det allra mest primala inom dig: dina djupast liggande fobier, dina värsta rädslor, dina mörkaste mardrömmar… för att ersättas med känslan av triumf efteråt, när du övervunnit dem. Missa inte ditt livs värsta/bästa adrenalinthriller!

EDIT: Det är synd att världens högsta byggnad, Burj Khalifa i Dubai, inte har ”rätt” utformning för att tillåta bungyjumping (plus att man i den delen av världen sannolikt ser lite strängare på sådana frivoliteter som att slänga sig ut från hus, broar, dammar och torn):

Vilket hopp hade det inte i den bästa av alla världar kunnat bli, på sådär 750 eller 800 meter… 🙂