Det är inte många spel här i världen som kan stoltsera med en exakt och känd födelsedag; pokerspelets tillkomst är tämligen vag, och bästa gissningen placerar den händelsen i trakten av New Orleans omkring 1820. Alla bridgeentusiaster kan däremot snart korka upp champagnen, när kontraktsbridgen fyller 87 år! Det är ett evenemang att ta på allvar, med tanke på att detta omsusade spel förorsakat både mord, skilsmässor och internationella incidenter… samt med tanke på att Sverige glädjande nog nyligen blev världsmästare i bridge, för första gången någonsin!

Bridge har visserligen en längre historia än så, och utvecklades under 1800-talet och det tidiga 1900-talet ur whistspelet, som i sin tur har sina rötter i senmedeltida spel som triomphe och ombre. Och dessförinnan hade förstås kineserna uppfunnit kortleken på 800-talet, och perserna sticktagningsprincipen omkring år 1100! Men just på kvällen den 1 november 1925 föddes det moderna bridgespelet, tack vare mångmiljonären Harold S. Vanderbilt.

Vanderbilt spelade både plafondbridge och auktionsbridge, två varianter som redan då var på modet. Han var dock missnöjd med en del regeldetaljer och hade dessutom länge arbetat på ett förbättrat poängräkningssystem. Chansen att prova ut sina nya idéer fick han under en niodagars kryssning från Los Angeles till Havanna ombord på fartyget s/s Finland. Med på turen var Francis Bacon III, börsmäklare från New York, Dudley L. Pickman, advokat från Boston, och Frederick S. Allen, en rik playboy som då var bosatt i Paris. De kom att tillsammans med Vanderbilt bli deltagarna i världens första parti kontraktsbridge.

På kvällen den 31 oktober 1925 hade fartyget nått Balboa, men för sent för att passagerarna skulle hinna gå i land. Medan man låg för ankar spelade man i aktersalongen bridge och provade några av Vanderbilts förbättringar. En som tilläts sitta med i några givar var en ung dam, som dessvärre förblivit namnlös i bridgehistorien. Hennes stora bidrag blev att hon föreslog ordet ”vulnerable” (som egentligen betyder ”sårbar”) som uttryck för när man på svenska säger ”i riskzonen”. Uttrycket är idag det officiella i all engelskspråkig litteratur om modern bridge.

Denna unga dam hade under en tidigare vistelse i Kina lärt sig att spela bridge med en del exotiska inslag, och som hon insisterade på i några givar. Det irriterade Vanderbilt och fick honom att nästa morgon, medan fartyget var på väg genom Panamakanalen, utarbeta en ytterligare finslipad version av sitt poängsystem. På kvällen den 1 november efter middagen, medan s/s Finland befann sig i den östra delen av kanalen, spelades så världens första parti.

Väl hemma i New York igen gav han maskinskrivna kopior av sitt poängsystem till goda vänner, och inom några år spelades Vanderbilts version, vid det laget döpt till kontraktsbridge, på sådana statusställen som Knickerbocker Club och New York Whist Club. Under 1930-talet kom så den moderna bridgen att sprida sig till resten av världen, Sverige inkluderat.

Men bridge är inte alltid det stillsamma spel för äldre damer från Öfvre Östermalm som många inbillar sig. Tvärtom sägs bridgebordet ha utgjort scenen för så många hjärtattacker att kirurgen Maurice Lebon i Paris på 1950-talet påstod att högt blodtryck och bridge i kombination ansvarade för fler dödsfall bland pensionärer än något annat.

Än värre är dock vad som kan utspela sig när partnerspelet inte fungerar. Ely Culbertson, den som mer än någon annan kom att popularisera spelet på 1930-talet, kallade i en intervju bridge för ”den perfekta säkerhetsventilen i ett äktenskap”. Han fick snabbt svar på tal genom en insändare i St. Louis Post, av en man som tagit ut skilsmässa efter att hans fru trumfat hans kung och sedan bjudit två sang med hackor på handen när han själv redan passat: ”Bridge är detta lands verkliga förbannelse […] Det är värre än dryckenskap och har ödelagt flera hem än vadslagning på hästkapplöpningar.”

Ironiskt nog inkallades Culbertson som vittne 1933 vid skilsmässorättegången mellan Usona Allen, en av Hollywoods C-skådisor, och hennes man Nelson Allen. Culbertson kunde intyga att fru Allens utspel av en singelton var en sådan fadäs att man kunde ha förståelse för att hennes man för det gav henne ett kok stryk. Dagens mer jämställda domstolar skulle säkerligen underkänna vittnesmål av den kalibern!

Det kanske mest omskrivna mordet förorsakat av bridge inträffade den 29 september 1929 i Kansas City. John Bennett och hans fru Myrtle råkade i ett praktgräl över varandras brister i budgivning och spelföring under ett parti med sina vänner, paret Hofman. Det slutade, efter att John örfilat upp Myrtle, med att hon rusade in i sovrummet, hämtade en revolver och kom tillbaka med den i högsta hugg. John kastade sig in i badrummet men Myrtle sköt två skott mot hans rygg och träffade – med dödlig utgång.

Mordet kom att bli hett stoff i såväl dagstidningarna som i bridgevärlden, i det senare fallet inte så mycket för själva rättegången som för frågan om vilka korten kunde ha varit i den sista given och hur den rätteligen skulle ha spelats. Ett år senare publicerade tidningen New York Journal vad de påstod vara de fatala korten och de kom att diskuteras ingående, inte minst av Culbertson själv i en av hans spalter och under rubriken ”Hur Bennett kunde ha räddat livet på sig”.

Snart efteråt framkom dock att den artikeln varit en bluff. De riktiga korten som delats ut sekunderna före den sista budgivningen och skottlossningen blev aldrig kända, helt enkelt för att de överlevande inblandade efteråt inte kunde komma ihåg dem i detalj utöver att det ödesdigra kontraktet som paret Bennett misslyckades med att spela hem var i fyra spader.

Och Myrtle Bennett? Hon blev frikänd av juryn – som förmodligen bestod av andra bridgeentusiaster vilka själva tröttnat på dåliga spelpartners…