En av de många saker som fascinerar med poker är att de egenskaper – bedöma medmänniskor, utvärdera risker, kunna omväxlande genomskåda och genomdriva bluffar osv – som belönas där, är så användbara på många av livets andra områden. Att goda pokerspelare är klart överrepresenterade bland framgångsrika finansanalytiker, goda militärstrateger, smarta politiker och inte minst USA:s presidenter, är ett påvisbart faktum.

”Poker”, har den amerikanske dramatikern David Mamet sagt, ”handlar helt och hållet om karaktär.” Och det är alltid fascinerande när man får prov, utanför pokerbordet, på hur medmänniskor och situationer kan manipuleras med mördande effektivitet.

Ett av mina favoritexempel på det är följande anekdot. Jo, den lär faktiskt vara sann; jag har fått den till livs, och mer än en gång, över cognac och cigarrer av grånade herrar med distingerade karriärer inom affärsvärldens högre sfärer.

Marcus ”Dodde” Wallenberg (1899-1982) var på sin tid den obestridde nummer ett inom den svenska affärsvärlden, så nära Gud man kunde komma – och minns att han stod på sin höjdpunkt i en tid när man hade respekt för personer ovanför sig på samhällsstegen, och när dureformen inte ens var påtänkt utan dessutom otänkbar. Wallenberg var kort sagt fruktad; hans ord var lag, vanliga människor stod i givakt eller neg när han gick förbi, och knappt ens hans närmaste vänner vågade använda hans smeknamn mellan skål och vägg.

Till hans vanor hörde också att oftast äta lunch dagligen inne på restaurang Riche i Stockholm – givetvis vid ett avskilt bord där de otvättade massorna inte kunde råka skymma sikten, och där han vördnadsfullt passades upp av kypare i fullt livré.

Så en dag, under detta 1950-tal, kliver plötsligt en ung samt välklädd och prydligt kammad man fram till Wallenbergs bord inne på Riche. ”Ursäkta mig, herr Wallenberg”, säger mannen artigt och på samma gång målmedvetet, ”för att jag är så här framfusig. Men det är så att jag i morgon har en viktig affärslunch med några andra personer härinne, och det är avgörande för mig att jag kan göra rätt intryck – så skulle ni kunna tänka er att gå förbi mitt bord och hälsa på mig då?”

Hela Riche bromsar upp och håller andan inför hur Marcus Wallenberg ska reagera; det som just inträffat är något oerhört. Men Wallenberg granskar den andre och småler till slut och replikerar: ”Ni är inte lite fräck, unge man! Jag uppskattar dock framåtanda inom affärer, och ska faktiskt göra er till viljes!”

Dagen efter gör Marcus Wallenberg sin sedvanliga entré på Riche – och mycket riktigt sitter den unge mannen där, djupt försjunken i samtal med två andra personer. Wallenberg styr stegen till deras bord, räcker fram handen för att hälsa på den unge mannen…

… och denne tittar irriterat upp och utbrister: ”STICK, DODDE, SER DU INTE ATT JAG ÄR UPPTAGEN?!”

Så agerar en sann pokerspelare. DÄR kan man tala om table image…