Jag betalade 19 spänn för att se finalbordet på WSOP. Det var det värt. 

Och jag vet inte varför, men jag höll på Greg Merson från start. Ödmjukheten fanns där. Den kyliga uppsynen och extremt höga emotionella intelligensen. 

Om man jämför med Salaburu som när bubblan till finalbordet skulle spricka nästan satt och hånade Elisabeth Hille och Gaelle Baumann när de var all in för sitt liv genom att tokheja på motståndarna så är skillnaden total. Hur mycket som än står på spel så behåller man sin värdighet vid bordet. Den är aldrig värd att gambla med. 

Sen var det ju tråkigt för Phil Hellmuth att Merson nu gick om honom i Player of the year. Andra tyckte inte det var lika tråkigt…Merson brydde sig dock nämnvärt om just den utmärkelsen. 

När det stod klart att han hade vunnit brast stenansiktet i tårar när han kramade om sin föräldrar. Det berodde säkerligen på något annat än pengarna, äran och berömmelsen. 

Greg Merson hade precis skrivit slutscenen på sitt eget film-manus. 

I de intervjuer jag sett med honom så känns han som en perfekt representant för världens poker, både on-line och live, under det kommande året. Det gör mig glad. 

En längre krönika om det där film-manuset hittar du här.