Så – detta är mitt inlägg nummer 200 här i Superbloggen. (Inte så svårt att ha reda på: bloggverktyget håller räkningen åt oss skribenter.) Och med detta ”jubileum” i åtanke känns det som om ämnet borde vara något djuplodande, så varför inte ta upp den hos oss nedärvda gamblinginstinkten?

Jag har vid ett antal tillfällen föreläst om vårt spelande som kulturellt och antropologiskt fenomen, vid bland annat Göteborgs Universitet, Kungliga Konsthögskolan och University of Loughborough i Storbritannien, och då har jag citerat forskningen och påstått att spelandet är något unikt för oss människor på den här planeten. Det är däremot inte lekbeteendet. Att högre stående djurarter kan uppvisa ett lekbeteende har vi länge varit medvetna om: alla som till exempel haft hundvalpar eller kattungar kan konstatera det. Men en slags gräns verkar gå vid det abstrakta mönstertänkandet, det intellektuella logiska resonemang – parat med tävlingsinstinkten – som inte bara ligger till grund för utan också definierar varje ”riktigt” spel. Trots solida experiment har man ännu inte lyckats få schimpanser eller gorillor att begripa sig på något så enkelt som till exempel tripp-trapp-trull.

Nyare forskning har dock visat att olika former av spelbeteende faktiskt FINNS hos djur. Men då handlar det inte om abstrakt mönstertänkande, utan något mera djupliggande: gamblinginstinkten.

År 2005 gjordes en serie experiment på en grupp makaker – asiatiska apor – vid Duke University i USA, där de själva på en anordning i sin bur fick välja vilken knapp de kunde trycka på för att få en dos fruktjuice. Knapp A gav alltid exakt samma mängd juice i skålen, medan knapp B gav olika mängd för varje gång: ibland lite, ibland mycket, enstaka gånger ingenting alls, och ibland ”jackpott” – så mycket att skålen flödade över. Precis som att dra i en enarmad bandit, med andra ord…

Gissa nu vilken knapp som makakerna överlag föredrog att trycka på.

Just det: knapp B, som varierade ”utbetalningen” – och detta ÄVEN då forskarna ställde om maskineriet så att den genomsnittliga juicemängden som då kom ut var MINDRE än om man tryckte på den säkra knappen A! Upplevelsen att få en ”storvinst”, eller se någon annan individ få den, bet sig fast i minnet på aporna; det är bara att konstatera att fenomenet med att jaga jackpotten inte är något som vi människor är ensamma om på den här planeten.

Och nu finns det intressant forskning inom det område som döpts till primatarkeologi. Det är den amerikanske biologen Brandon Wheeler som studerat vilda kapucinerapor, vilka i huvudsak lever på frukt och insekter. Eftersom de är flockdjur har de utvecklat ett system för att varna andra apor, när rovdjur närmar sig: de gör det med ett speciellt läte.

Så vad gör då en smart kapucin, medan alla de andra aporna i flocken plockar och äter frukt i godan ro? Just det: Wheeler kunde konstatera att en smart kapucin utstöter varningslätet då, så att de övriga flyr fältet och den smarta kapucinen hinner plocka åt sig av de andras godsaker som de övergav i flykten. Och inte nog med det, det finns en siffra på hur ofta den bluffen lyckas – cirka fyra gånger av tio! Allt enligt rapporten i brittiska ”Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences”.

Parallellerna med en rejäl höjning i poker för att skrämma medspelarna på flykten och raka åt sig potten låter sig osökt göras…

Dessutom kan till och med andra djur på utvecklingsstegen nedanför primater uppvisa bluffbeteende. I januarinumret 2008 av brittiska tidskriften New Scientist återgavs forskning gjord vid Wilkes University i Pennsylvania i USA. Där hade man studerat ekorrar och deras vana att gömma undan eller gräva ned nötter och andra ätliga godsaker – och kunde konstatera att bortåt var femte gång de ser ut att göra det är det en BLUFF! Beteendet syftar till att lura andra stöldlystna djur, göra dessa osäkra om var de verkliga förråden finns, och på så vis få behålla en större mängd mat (läs: markerstapel) inför vintern. Dessutom ökar bevisat bluffrekvensen när ekorrarna vet om att de är iakttagna!

Det är smått fascinerande att konstatera sådana beteenden hos andra arter än människan. Det stärker mig i den uppfattning jag länge har haft: att orsaken till pokerspelandets explosiva popularitet är att det som få andra spel, om ens något, talar till och kanaliserar basala, djupt liggande behov och drifter inom oss.

Men det är inte bara bluffstrategierna och gamblinginstinkten som man kan hitta inom djurriket som avlägsna men dock påtagliga paralleller till poker, utan även en rudimentär marknadsekonomi – faktiskt.

Samma brittiska tidskrift som jag refererar till ovan, New Scientist, kunde i ett nummer 2007 redovisa en annan forskningsrapport där man bland flockar av långsvansade makaker kan urskilja ett tydligt ekonomiskt system, i vilket valutan är pälsrensning och lusplockning. Om en hanne utför denna tjänst på en hona, visar det sig, belönas han oftast med en kärleksstund sedan. Man skulle lite välvilligt kunna se det som en ömsesidig gest av omtanke… om det inte vore för att en fluktuerande prisbild finns med i spelet.

I en flock med gott om honor, sjunker ”priset” – i tiden som hannarna avsätter för pälsrensning först – till nedåt 8-9 minuter. Är däremot tillgången på honor skral i en annan flock, stiger priset där till 15-16 minuter eller mer ändå i frisersalongen, innan honan ”släpper till”.

Detta bevisade apbeteende innehåller därmed de viktigaste beståndsdelarna i en marknadsekonomi: spelet mellan tillgång och efterfrågan på befintliga varor och tjänster. Därmed kan man konstatera att marknadsekonomin är lika gammal som, ja, synden; och kommentarer om ”världens äldsta yrke” ska jag självfallet gentlemannamässigt hoppa över här.

Det är alltså mindre som skiljer mellan oss människor och djur än vad vi trodde för bara ett årtionde sedan. Inte att undra på att, om man får tro de mediauppgifter som cirkulerade för några år sedan, någon hade anmält en tränad schimpans till Main Event i WSOP. Det lär ha förorsakat tävlingsledningen en del bekymmer, eftersom det inte uttryckligen står i WSOP-reglementet att man måste vara människa för att få ställa upp! Problemet löste sig dock när man forskade i saken och kom på att apan ännu inte hade fyllt 21 år, som ju är minimiåldern för att få spela på kasinon i delstaten Nevada. Men med åldern väl inne så småningom kanske det blir en comeback för denna schimpans? Vi är som sagt numera bevisligen inte ensamma på den här planeten om att ha gamblinginstinkten nedärvd…