Som ni ser här har Simon, Robert och jag samtidigt, och utan att tjuvkika på varandras texter, skrivit var sitt inlägg på temat ”Är poker en sport?” Det är självfallet ingen slump, utan vi kom överens om det för två veckor sedan: vid det och det klockslaget publicerar vi våra inlägg med reflexioner över ett gemensamt tema, och med gemensam titel. Helt enkelt ett experiment, och där vi självfallet också bjuder in våra läsare att komma med egna relevanta tankar om ämnet.

Till frågan: är då poker en sport? Den som gör en sökning på nätet beträffande det ämnet kommer att finna att diskussionens vågor går höga. Det ligger därför nära till hands att inledningsvis gå direkt på ett lexikon och slå upp ordet ”sport” för att hitta en vedertagen definition. Så här säger t.ex. Nationalencyklopedins ordbok:

… (viss) verksamhet med syfte att träna och anstränga kroppen [ofta som nöje eller med sikte på tävling]…

Bra Böckers gamla lexikon BBL2000 har följande att säga:

… (förströelse), numera i stort sett detsamma som idrott.

”Idrott”, upplyser samma lexikon om vidare, är ”en sammanfattande benämning på kroppsövning i motions- och tävlingssyfte. I det vidare begreppet sport innefattas även icke kroppsliga prestationer, såsom motorsport, hästsport, sportfiske etc.”

Tydligen kan alltså begreppet ”sport” med visst berättigande utvidgas och appliceras även på sådant som inte förutsätter en totaltrimmad kropp vilken plågat sig igenom åratals gymbesök och många hundra avverkade mil på löpband eller i terräng. Tänk bara på lerduveskytte, som knappast kräver någon råstyrka. Tänk på curling, där till och med det snabbhetsmoment som finns i lerduveskytte är borta, och det hela övergår till en renodlad övning i precision. Detsamma kan sägas om biljard – och samtidigt finns det sport, och det finns sport. En faktor jag instinktivt tycker inryms i begreppet sport är att även om nästan alla kan ägna sig åt en viss sport i rekreationssyfte, är det ett litet fåtal förunnat att kunna göra det på en hög och krävande nivå.

Hur är det då om vi granskar den mentala biten i olika sporter? Det får anses ställt utom all diskussion att man för att bli bra i en sport måste vara tillräckligt smart: kunna koordinera olika rörelser, och kunna bedöma situationer snabbt och korrekt. Till och med bluffandet existerar här – det är bara att studera kastaren och slagmannen i baseboll och se hur de ägnar sig åt den psykologiska duellen gissa-vad-för-slags-kast-som-kommer-nu, eller det mentala fintandet mellan en straffläggare och en målvakt under några andlösa sekunder innan själva skottet kommer. Dessutom måste man i vissa sporter vara en lagspelare, som genom att på ett intelligent sätt samverka med andra maximerar gruppens insatser.

En faktor här i pokers favör är att det liksom många sporter kan utövas över sociala barriärer, över könsgränser, över rasgränser; och att poker liksom andra spel i sina bästa stunder kan bidra till att forma karaktär och etik.

Kan vi kanske belysa pokers ställning bättre om vi jämför med andra spel? Begreppet ”tankesport” (”mind sports” på engelska, ”Denksport” på tyska osv) är ju vedertaget, om sådant som har med schack och bridge och andra intellektuellt krävande fenomen att göra – åtminstone om man avser att ägna sig åt dem på elitnivå. Faktum är att vad gäller just schack och bridge finns ett halvt mått erkännande av dessa som sporter, om än med kraftiga förbehåll. Såväl FIDE (den internationella schackfederationen) som WBF (världsbridgeförbundet) är numera knutna till den Internationella olympiska kommittén IOK, genom att organisationerna getts officiell status som ”Recognized International Sports Federations” (1999 respektive 1995), men på samma gång har IOK förklarat att ingetdera spelet accepteras i det officiella registret [över olympiska sporter], eftersom de ”saknar det väsentliga kännetecknet fysisk aktivitet”. Eller som Emmanuelle Moreau, taleskvinna för IOK, formulerat det: ”Mind sports, by their nature, cannot be part of the programme.”

Tittar man förbi schack och bridge ser man att sedan några år tillbaka finns begreppet ”e-sport” etablerat, om datorspel som utövas under synnerligen tävlingsinriktade former mellan individer och lag: till exempel Counterstrike med flera. Där finns till och med motsvarigheten till Elitserien, NHL och FIS: The CyberAthlete Professional League, CPL. Vad gäller e-sport går det ju inte att komma ifrån att framgång där kräver extraordinära talanger åtminstone vad gäller koordination, taktiskt beslutsfattande och snabba reflexer.

Dessutom säger vi ju som bekant ”frågesport”!

Och poker? Det är på väg uppåt i status. År 2010 beviljades spelet, genom den nybildade organisationen International Federation of Poker (IFP), observatörsstatus om än inte fullt medlemskap inom IMSA, International Mind Sports Association. Till saken hör också att även IMSA numera precis som FIDE och WBF är knutet till IOK! IMSA har två gånger om anordnat World Mind Sports Games (WMSG), och sett till att dessa hållits samtidigt med pågående sommarolympiad: 2008 i Peking, och 2012 i Lille i Frankrike. På programmet i bägge: bridge, schack, dam, go och xiang ch’i (= den kinesiska formen av schack). Och dessa WMSG var inga små undanskymda affärer: i Peking infann sig 2763 tävlande från 143 länder för att göra upp om totalt 35 guldmedaljer i lika många discipliner.

Men poker fanns alltså inte med på programmet, i någon form. Nästa WMSG kommer att hållas 2016 i Rio de Janeiro; lutar det mot att WMSG tänker inkludera poker då, ser jag det som Pokerförbundets givna uppgift att försöka få ihop ett slagkraftigt svenskt lag.

Dags då att summera argumenten för och emot, vad gäller poker som sport! Och jag måste betrakta dels den mentala biten, dels den kroppsliga.

Vad gäller det mentala, är det ingen diskussion om att poker på elitnivå är krävande. Du måste för att bli framgångsrik ha kunskap om taktiska och strategiska verktyg, ha kännedom om matematiken som styr olika situationer för att till exempel välja korrekta satsningsstorlekar, och du måste också kontinuerligt läsa dina motspelares agerande och intellektuella mönster på ett sätt som inte står baseboll eller boxning efter. Dessutom måste du göra det under extrem press: begår du ett enda allvarligt misstag i no-limit finns det sällan någon andra halvlek att ta igen skadan på.

Men turfaktorn då? invänder en del och säger att den diskvalificerar poker från att vara en sport. Jo, visst är det sant att den finns: även en halvkompetent amatör kan – med pokergudarna på sin sida – vinna en sit-and-go mot Phil Ivey, Annie Duke och Viktor Blom, medan att samma person skulle kunna besegra Roger Federer i tennis eller Vladimir Klitsjko i boxning är en otänkbar tanke.

Sant, men turfaktorn är påtaglig i många sporter: bråkdelen av en grads vinkel i ett långskott, eller en vindpust, och ett stolpskott kan förvandlas till ett mål eller tvärtom. Samma sak i golf; faktum är att Poker Players Alliance i USA år 2007 låg bakom en utredning som visade att turfaktorn i golf är ungefär jämförbar med turfaktorn i poker.

Så vad gäller den mentala biten – godkänt. Det klartänkande som krävs i poker är fullt jämförbart med det som krävs i vad vi uppfattar som regelrätta sporter. Till och med vad gäller deltagarnas beteende använder vi uttryck som ”fair play” och ”sportsmanship”, inom poker, schack, bridge och andra spel.

Men den fysiska biten då? Det är här som poker i mitt tycke inte håller måttet. En sport, och här misstänker jag att nästan alla håller med mig, förutsätter ett påtagligt fysiskt attribut. Det behöver inte röra sig om övermänsklig styrka eller snabbhet; darts, biljard och curling till exempel kräver snarare balans, koordination och – i brist på ett bättre ord – fingerfärdighet. I poker däremot finns inget fysiskt attribut, utöver möjligen en viss uthållighet som kan bättras på med sunda vanor: hur en spelare kan riffla med sina marker, skjuta in en stapel i potten eller hantera sina hålkort har inget som helst att göra med hennes skicklighet i spelet. (Och faktum är att det är en form av demokratielement i detta: även blinda eller rullstolsburna kan delta i poker, liksom i schack och andra spel.)

Så mitt personliga svar blir: nej, poker är, när allt summeras ihop, ingen sport. Jo, det rankas klart och tydligt in bland tankesporter; men inte inom det vedertagna sportbegreppet.

Kanske är den bästa formuleringen om poker i detta sammanhang den som åstadkommits av brittiska EPT-vinnaren Victoria Cohen: ”This is a MIND game, a battle of wits, a contest of intellect and instinct; it should not be ranked among – but certainly not lower than – competitions of brute strength and speed.”

Kunde avgjort inte sagt det bättre själv.