En mamma med sitt barn. Det mest ömtåliga som finns.

Jag sitter på en flygplats i Göteborg på väg någonstans för nya pokeräventyr. Framför mig i kön till säkerhetskontrollen stod nyss en mamma bärande sin några månader gamla son i någon slags barnbilstol. Han sov. Därför ville hon slippa köra barnstolen genom bandet. Det fick hon inte slippa.

Hon blev helt till sig över att behöva lyfta ur barnet och väcka honom, i hennes värld helt i onödan.
– Han kommer att skrika hela resan, började hon vädja.
Men säkerhetspersonalen var obeveklig. Hon var tvungen att ta upp ungen.

Mamman började, i förtvivlan, höja rösten en aning. Framför sina argument allt mer desperat. Hon började hulka. Snart rann tårarna.

Och i samma stund flockades nyfikna människor för att få en skymt av händelsen. Höjda röster, förolämpningar, tårar. Det var en scen som hette duga. Allt fler började titta under lugg. I hemlighet gotta sig åt att det äntligen hände något i deras betonggrå vardag.

Mamman lyfte till sist, gråtande, upp sitt barn ur stolen och gick igenom kontrollen. Folk tisslade och tasslade runt om. Ingen sa något tröstande. Ingen verkade egentligen bry sig om något annat än att det faktiskt, äntligen, hände något.

Som fredagsunderhållning. På bästa sändningstid.

Efter att bloggen flyttades över till denna nya plattform har jag inte haft tillgång till adminverktygen. Men nu är jag med igen. Och jag funderar lite över bloggens framtid.

Jag har de senaste månaderna tagit ett steg tillbaka när det gäller inlägg. Efter att ha bloggat om poker i fem år är det väl naturligt att man får svårt att hålla tre plattformar konstant flytande. Så nu skulle jag behöva lite input från er. Vad vill man läsa om i en pokerblogg?
– Diskussioner om aktuella nyheter från pokervärlden?
– Reseskildringar?
– Personporträtt?
– Spelanekdoter?
– Handanalyser?

Vad tycker ni är mest intressant?

För inte kan det väl vara så att det bara är drama och förolämpningar i kommentarsfältet som lockar? Vilken blogg man än läser idag där ute på det där internet verkar det nämligen som att det är det enda som verkar få blodet att rinna.

Där stod vi. Och tittade på en mamma med sitt barn. Det ömtåligaste som finns.

Jag rörde mig inte en centimeter. I mitt huvud var min röst tyst som ett svart hål i rymden. Men jag fortsatte att följa scenen framför mig. Och skämdes över att vi inte tycks bry oss om varandra längre. Men man vill ju inte förstöra underhållningen…