Det finns ett speciellt fenomen som fascinerar mig i poker; och fem eller sex gånger i mitt liv har jag sett det inträffa.

Då och då blir jag uppringd av något företag som vill att jag ska fixa en pokerkväll för personalen; en rolig aktivitet, helt enkelt. Jag ordnar med dealers, bord och annan utrustning, och kommer på utsatt tid och inleder med att underhålla om gambling ihop med lite roliga anekdoter till fördrinken eller kaffet eller vad det nu kan vara, samt kör vid behov en kort ”pokerskola” för noviserna innan det så är dags att bänka sig. Då vidtar en liten turnering, med en flaska champagne eller en liten pokal eller något annat som företaget satt upp som pris, medan jag leder det hela och sufflerar med fler kul pokercitat och dito historier och via blindsnivåerna ser till att det slutar runt 22.30 sådär.

Det brukar dock inte vara alla inom företaget som vill ställa upp i den lilla kvällsturneringen, hur vänskaplig och prestigelös den än är och utan något som helst inköp. Några är redan inbitna spelare och kastar sig fram till närmaste bord; andra är nyfikna eftersom pojk- eller flickvännen eller någon i bekantskapskretsen spelar; några avböjer helt, av ena eller andra skälet; och så finns det några som är tveksamma men låter sig övertalas.

Det är då som jag några få gånger fått syn på henne – för jag har bara sett det här inträffa med en hon, aldrig med en han; en dam runt de femtio med lite färglöst yttre, och som uppenbarligen sedan länge funnit sin plats på företaget i en undanskymd ”ehuru icke oviktig roll”, för att citera diktaren Birger Sjöberg. Hon jobbar på ekonomiavdelningen eller personalavdelningen, har på sin höjd spelat Bingolotto några gånger tidigare i livet, och är närmast förskräckt över tanken på att ta plats vid ett pokerbord: ”Jag? Nej, jag blir så nervös… kan ni inte fråga Andersson på försäljningen i stället?”

Men ibland fås hon till sist att sitta ned, och hennes inledande nervositet är påtaglig: hon fumlar med marker och kort, lägger sig hellre än att ens syna, och tvekar om huruvida ett tvåpar smäller högre än en triss eller inte.

Men två timmar senare har det inträffat: hennes Förvandling. Borta är fumlandet, hennes kofta har knäppts upp och kastats över stolsryggen, håret har börjat lossna från sin nyss strama uppsättning så att lockarna faller längs kinderna där rougen nu överglänses av blossandet, och hon är Totalfokuserad På Spelet. Av hennes tidigare färglösa framtoning syns inte ett spår; ur djupen av hennes själ har i stället Något Annat uppstigit, en dramatis persona som nu dominerar bordet. En bet från motspelaren bemöts av henne med en kylig blick medan hon självsäkert räknar upp en markerhög och skjuter in den i potten med en gest som får den andre att ta till flykten; hon skrämmer helt enkelt arbetskamraterna, nu när de inte längre känner igen henne; och hon går som regel långt i den lilla företagsturneringen.

Och jag är fascinerad, över att hon visade sig rymma sådana egenskaper. Och jag har många gånger ställt mig frågan, dessa fem eller sex gånger jag under årens lopp fått bevittna fenomenet: vad hände sedan? Slog hon upp ögonen morgonen efter, rös till vid minnet av hur hennes propra vardagsfasad rämnade, och gick därefter till arbetet i sin invanda roll och låtsades som om inget särskilt hade inträffat kvällen innan? Eller låg hon vaken länge den natten efter att hon kom hem, och funderade över vilka oanade krafter som poker utlöst hos henne och mediterade över de nyvunna insikterna och över vad hon ville göra av sitt fortsatta liv? Jag kan bara hoppas det senare… men lär aldrig få veta svaren.