Ibland tvingas jag, liksom superbloggkollegorna Simon, Robert och Jens, att här bli personlig; ibland tvingas vi med extra tydlig stämma tala klarspråk; och ibland tvingas vi bli brutalt uppriktiga. Denna gång ska inlägget tangera alla tre områdena, samtidigt som jag avslutar ett sedelärande ärende och lägger det till handlingarna.

Dagens extra långa inlägg gäller alltså, förorsakat av en aktuell händelse, ämnet heder och svek i spelvärlden. Om detta har många före mig skrivit, och långt vassare pennor än min dessutom.

Ett klassiskt ordstäv lyder: ”Spelskulder är hedersskulder.” Under alla de år jag vistats i spel- och pokervärlden har jag själv levt upp till innebörden i det. Alla de personer som jag haft vadslagningar eller andra ekonomiska mellanhavanden med – till exempel Johan Storåkers, Peter ”Nalle” Hedlund, Magdalena in de Betou, Micke Norinder och ett antal andra – vet att jag prompt och utan att någonsin behöva uppmanas om saken slantar upp om och när jag förlorar. Det finns INGEN som kan anföra något annat. Och det fungerar åt andra hållet med: när till exempel Johan Storåkers och jag hade ett last-longer-bet med varandra under SM i Riga 2011 och jag vann det, konspirerade omständigheterna mot oss så att vi inte hann ordna upp det där och då – men nästa gång vi sågs, i Las Vegas under WSOP, betalade Johan direkt och med ett leende, så som det anstår en gentleman. När Micke Norinder och jag skulle köpa in oss i samma turnering i London för några år sedan, fungerade av någon anledning Mickes kort inte i bankomaten på kasinot varför jag utan att blinka lånade ut motsvarande över 15000 kronor till honom – och han betalade ögonblickligen in summan till mitt bankkonto så snart vi var hemma i Sverige igen. Så agerar personer med heder.

Att en människas karaktär prövas i spel och vadslagningar är känt sedan antiken. ”Spela med en människa blott en timme och du lär dig mera om henne än under ett års konversation” är ett klassiskt citat tillskrivet filosofen Platon som levde på 300-talet f.Kr. Och när den romerske historieskrivaren Publius Tacitus omkring år 100 e.Kr. skrev om germanerna och deras seder, fann han att bland dem var ”hedersskulden, spelskulden, en bildlik död; den var tvungen att betalas, liksom man offrade sitt liv på slagfältet, likgiltig inför utgången.” På 1500-talet fällde Olaus Magnus följande sannfärdiga kommentar: ”I spel lär man känna sitt folk.” Och även i det urgamla svenska ordspråket ”Penningen pröfvar mannen” inkluderas att huruvida en människa betalar sina spelskulder eller inte, vittnar om den personens sanna karaktär.

Motsvarande har sagts i pokersammanhang. ”Poker handlar om karaktär”, är ett citat av förre världsmästaren Daniel Harrington. Poker är dessutom det spel där, som författaren Martin Amis har sagt, ”allt förvrängs i personlighetens prisma”. Vad du går för, fortsätter Amis, kommer obarmhärtigt att avslöjas vid spelbordet; sanningar om självinsikt och brister i karaktären kommer i dagen – liksom om ödmjukhet och arrogans, om kurage och feghet, och om heder och falskhet.

Kanske det hela bäst och mest koncist sammanfattas i ”The Ten Commandments of Gambling”, kända världen över, och där det andra budet lyder: ”A true gentleman honours his debts, especially gambling debts. When making a bet with another player you are putting your honour on the line. If you lose, you pay up – NO excuses!”

Nå, till ärendet. I ett tidigare inlägg – se under ”Litterära vadslagningar” nedan – har ni kunnat läsa om det vad som förra året ingicks mellan mig och en person vid namn Andreas Bergman. Och man kan knappast säga att den vadslagningen skedde i lönndom: snarare, om man ska döma av antalet läsare av Superbloggen enligt AB:s sajtstatistik, skedde den inför någonstans mellan 1500 och 2000 personer. Vad det handlade om är vid det här laget tämligen bekant: jag intog ståndpunkten att Bergmans s.k. spänningsroman ”Bluesbreaker” inte skulle vara publicerad den 12 december 2012, trots att han vitt och brett skröt om att den minsann skulle vara det. Det är att lägga märke till att det inte rådde minsta tvekan om att Bergman antog mitt vad om 1000 kronor – det är bara att gå tillbaka till kommentatorsfälten för april och maj förra året här i Superbloggen samt i bloggen ”lapproffe.blogg.se” för att få bevisen. Han eldade dessutom på tjockt med förolämpningar av mig i sammanhanget – ”jävla loser” var bland de mildare – och utlovade bland annat ”100% garanti” för att jag skulle förlora vadet.

Datumet 121212 kom och gick, och vi fick se resultatet: fortfarande är ”Bluesbreaker” landets mest opublicerade bok. Och när jag här i Sveriges mest lästa pokerblogg påminner Bergman om att det av det skälet är dags att slanta upp, får jag ett svar där han nekar att betala. Med hån i tonfallet tycker han i stället att jag ska ”ta det till tingsrätten”. Och hamnar ärendet väl där, ”hotar” han med att stirra ned mig från de åtalades bänk.

Jaha. Några smakprov på Bergmans egna skriverier i samband med att vadslagningen ingicks: ”Minst 100 lax får det vara – helst en mille eller mer” (Superbloggen 120423) Jo, hur enkelt är det inte att låta truten mala på och framstå som kaxig, när man vet med sig att man kommer att vägra betala? Här är några andra av Bergmans citat: ”Jag tar alla vad som tänkas kan.” (Lapproffes blogg 120429) ”Jag gillar raka och ärliga tag.” (Lapproffes blogg 120430) ”Man måste även, och framförallt, ha substans i det man säger eller skriver.” (Lapproffes blogg 120501) Med tanke på hur blixtsnabbt Bergman nu dumpar sin heder överbord och vägrar betala sitt vad, ligger det tragikomiska nära till hands.

Kanske borde jag förstås insett hur det skulle gå, när jag läst Bergmans höga uppfattning om sig själv och sitt alltjämt oskrivna litterära alster. Här är citat från hans egna inlägg rörande den omskrävlade boken: ”I Norden lär det damma iväg runt 5.000.000 sålda ex. Lågt räknat. Europa, well, jag är ju till häften engelsman så bara där kommer det att ramla in lots of Euros. 5.000.000 ex på det brittiska öriket verkar rimligt. Kanske i underkant. Jag orkar fan inte räkna längre, men det lär väl räcka till frukost, lunch och mellanmål.” (Superbloggen 110929) ”Jag är hur stor som helst i Danmark och Norge […] kommer att kamma hem varenda pris som finns.” (Superbloggen 110930) ”The mighty Andreas Bergmans verk säljer åtminstone under tio år för att inte säga under århundraden.” (Lapproffes blogg 120429) Döm själva om ni tycker Bergman framstår som sansad, ödmjuk och realistisk. Och via mina kontakter i branschen vet jag också exakt varför Bergman fick sparken från Svenska Spel och fick gå samma dag som vissa ”saker” upptäcktes – samt varför de ändå i ett sista mått av mänsklig barmhärtighet ville ge honom ett arbetsintyg som vitsordar hans skrivande men vist nog tiger om hans karaktärsegenskaper, en klar varning för vilken normalsmart personalchef som helst.

Något som dock förvånade mig var hur Rolf ”Lapproffe” Erkinantti blixtsnabbt ryckte ut och började trixa för att försöka hjälpa Bergman att smita från sitsen att ha förlorat ett vad. Visserligen har Erkinantti i sin egen blogg 120427 sagt ”Jag tror stenhårt på Bergman”, men med sådana vänner behöver Andreas Bergman sannerligen inga fiender. Erkinantti försöker, som den ende i hela Sverige, desperat utså tvivel om att vadet är juridiskt bindande om så Bergman erkänner det; vill få det till att jag inte kan bevisa saken; och vill låtsas som om det är högst osäkert att Bergman själv satt vid tangentbordet när vadet accepterades. Kort sagt gör han allt för att försöka hindra att Bergman ska betala vad denne nu blivit skyldig. Och när jag ställer den raka frågan till Erkinantti om hur han hade reagerat om det i stället varit jag som hade förlorat vadet och då med samma argument som Bergmans vägrat att betala… ja, då tiger Erkinantti som muren.

Lägg noga märke till detta: ”Lapproffe”, som med förkärlek ständigt drar i fejd mot vad han anser vara oärlighet inom spelbranschen och skryter om det, hukar sig och vägrar att svara på en rak, enkel fråga om hans egen etik och moral.

Var har jag tidigare sett samma smitarbeteende, samma ovilja att svara på frågor om moral och rättvisa, samma tigande som muren när det hettar till? Efter några sekunder dyker svaret upp: hos de ansvariga bakom skandalen med 5050 Poker. Nu agerar alltså Rolf ”Lapproffe” Erkinantti på exakt samma vis. Det är patetiskt att se.

En gång sträckte Erkinantti ut sin hand och bjöd in mig till en sittning på sin veranda; nu kan jag säga att jag aldrig kommer att tacka ja, eftersom jag föredrar att välja mina vänner. Låt honom och Bergman sitta och hålla varandra om ryggen i stället, de förtjänar varandras sällskap.

Och under tiden fortsätter Andreas Bergmans omskrutna roman ”Bluesbreaker” att skjutas upp och skjutas upp, till en allt avlägsnare framtid; senaste budet är den 25 september 2013. Nej, jag tror lika lite på det datumet som på något av alla de tidigare Andreas Bergman skrävlat med. Jag skulle utan att blinka kunna slå vad med honom om att hans bok inte är publicerad i september i år heller, men vad vore poängen med det? Han har ju på ett övertygande sätt visat att hans ord bara är varmluft, och att han inte är karl nog för sina ord. Fegt viker han ned sig, och vägrar betala så snart han förlorar ett vad. Bergman är enligt min åsikt helt enkelt inte kapabel att skriva ihop en roman som har sådana kvalitéer att han kan sälja in den till ett regelrätt förlag på marknaden.

Nej, jag kommer självklart inte att bry mig om att gå vidare till någon domstol med utgången av sagda vadslagning; spelskulder är som bekant hedersskulder, inte primärt rättegångsärenden. Min ekonomi är dessutom av den arten att den inte står eller faller med en tusenlapp; och Andreas Bergman, Spelsveriges motsvarighet till figuren Gollum, är helt enkelt inte värd så mycket av min tid.

Och nu har det blivit dags för mig och resten av Spelsverige att dra vidare. Men kvar på scenen, medan strålkastarna släcks, står två personer utan någon som helst anständighet kvar: den ene har villigt, inför publik, sålt ut sin heder för struntpengar medan han för all framtid avslöjats som ett praktexempel på det svenska ordspråket om att tomma tunnor bullrar mest; och den andre har ivrigt hejat på smitningsbeteendet samtidigt som han, ställd inför en rak fråga om etik och moral i spel, generat hukat sig och inte vågat öppna munnen eller ta ställning.

De två utgör en ömkansvärd åsyn i all deras förnedring. Låt oss ha den synen kvar på näthinnan och minnas den, nästa gång någon av dem försöker yttra sig – och erinra oss vad deras prat i praktiken är värt, när det prövas mot verkligheten: noll och intet.

EDIT 11 jan: Andreas Bergman är från och med nu avstängd från Superbloggen – se kommentarsfältet.