Om du tycker att det i media uppstått en debatt angående om vi i Sverige spelar för mycket, så kan jag tala om att inget nytt under solen. Det fanns en debatt om ”spelraseriet” redan vid det FÖRRA sekelskiftet, alltså när 1900-talet skulle börja. För den spelhistoriskt intresserade, liksom för den som vill placera dagens speldebatt i perspektiv, ska jag bjuda på följande godbit.

Det samhällssatiriska kåseri som följer var infört i dåtidens ledande humortidskrift, Söndags-Nisse, i nummer 47 året 1899. Författaren dolde sig bakom signaturen ”Bill” men var i verkligheten förmodligen Hans Harald Zetterström (1877-1946). Här är kåseriet in extenso, med gammalstavningar och allt:

 

”Ur Notis- och skissboken”

Jag satt just med full hand i poker, då det ringde på telefon och redaktören skrek: – Skrif genast ett kåseri om spelraseriet! Genast!

Jag tog genast in min pott (3 kr.), kastade markerna under kommoden, körde ut mina gäster, gaf dem tokiga överrockar och sålde mina kortlekar åt min städerska, som om morgnarne borstar mina kläder och om kvällarne gör i hela husets kommande öden. Jag växlade därpå alla mina silfver-, guld och kopparpängar, för att inte komma i frestelse att spela ”gubbe och pil” med mig själf. Och sedan jag bränt upp väggalmanackan för att icke kunna spela ”udda och jämnt” om daton, satte jag mig att fundera.

Spel är, kort sagdt, något förfärligt. Hvarje dag se vi unga män, gamla tanter och små barn, som flytta pinnarne i ett räfspel, gå under och bli en skam för hela samhället. Här måste bli en annan ordning! Tänk er bara detta spel ”Svälta räf”! Där sitter man och har 52 kort i näfven och kastar dem besinningslöst det ena efter det andra på bordet utan att tänka på, att man på samma gång kastar sig själf, alla sina anförvanter och ett helt samhälle i fördärfvet. Huru ofta får man nu icke höra:

– Tänk den stackars Berggren, som förskingrat 200,000 kr. och rest till Amerikat från hustru och barn!

– Ja, tänkte jag inte det – satt han inte i förra veckan och klådde mig på 56 öre på knack – hasardspel är ett fördärf.

Nu ska vi utrota allt spel från jorden. Hvarje person, som söker en lifförsäkring, skall först afgifva svar på följande frågor:

– Spelar ni vira? I så fall hur ofta? Förlorar ni alltid, eller endast, då ni ha korta rockärmar? Hur många gånger har ni spelat priffe? Lägger ni patience? I så fall – tror Ni, att något skall lyckas er, om patiencen går ut?

Därjämte få inga barn vaccineras, förrän föräldrarna gått i borgen för, att spelbord icke finnas i familjen, att alla, till och med pigorna, icke veta hvad klöfver och hjärter betyda. Uttryck sådana som: ”hon är min hjärter dam” förbjudas i lagen, ”knekt” ändras till soldat, och den person, som vågar yttra, att Zola sitter med trumf på hand mot hela generalstabspartiet, ledes ut i tamburen, får sin hatt och rock och får gå såsom samhällets mest misstänkta individ.

Hädanefter duger det inte att se smäktande ut, himla med ögonen och hviska till fröken Nilsson: – Ack, spela en liten vals!

Nej, man säger: – Skulle ni möjligen före maten vilja föredraga något af Chopin?

Den naturskildring, där ”vindspel” förekommer, och där hjälten gör ett godt parti, fördömes af kritiken, och den, som på sina visitkort trycker både namn, bostad, telefonnummer och mottagningstid, anses ”sätta allt på ett kort” och bemötes därefter.

En särskild poliskår bör därjämte inrättas att arbeta efter följande grunder:

Så fort man ser ett ljus lysa i ett fönster, går man upp i våningen, ringer på och säger: ”Förlåt, att jag blandar mig i leken” – men hur hög är maxen? Hur länge tänker herrskapet hålla på? Använder ni duk på bordet? Hvilken sorts punsch drickes, medan det gifs? När ni nyss yttrade ”kupé”, menade ni då järnvägsvagn eller något annat? Ah, ni rodnar – ni bekänner färg!

Denna polis kommer naturligtvis att arbeta i hemlighet, och klart är, att ett extra fängelse måste uppbyggas för korthjältarnes skull. Tidningarnas brottsmålsafdelningar komma att se ut så här:

Rådsturättens sjätte kortafdelning

I dag på förmiddagen rannsakades 8 familjer, som anklagats för hållande af hus, där spel idkas. Det spel, som företrädesvis drifvits, är det bekanta och farliga Filipin. Sedan allmänna åklagaren förevisat för rätten det skal, som dolt den kärna, hvilken familjerna för att dölja sitt brott uppätit, formulerade han sin anklagelse sålunda:

Jag yrkar ansvar å bokhållaren Nils Axel Persson, för det han för snöd vinnings skull tillsammans med ogifta Albertina Grönlund uppätit och förtärt en s.k. krakmandel.

Sedan bemälda Grönlund under tårar bekänt, att hon på spelet vunnit en teaterbiljett (3:dje radens fond, andra bänk), återfördes de anhållna till häktet.

När skola vi få ett slut på detta spelraseri? Är icke hvarje hydda snart ett spelhelvete, och skall icke någon stor man lyckas uppfinna ett spel, på hvilket alla kunna vinna?

Huru ofta se vi icke unga män med goda anställningar stanna på gatorna och noga betrakta bicyclenumren för att genom siffrorna kunna upptäcka ”ett par” eller ”fyra lika”. Huru hörde vi icke i går, då vi rullade öfver Norrbro på vår Crescent n:r 22244, en ung man utropa: – Se, där åker en ”full hand”!

Nej, spelet skall bort, och den husmoder, som har nog djärfhet att upplägga sitt smör i tärningar, är icke värd att vara gift med en hederlig man.

Just nu får jag följande bref:

Bäste Bill! Skulle du vilja komma hem ett tag i kväll och ta ett parti poker – 50 öres max! – Jonsson, medicinare

Ah, jag skall anmäla honom för polisen! Han är medicinare – hela medicinalstyrelsen måste åtalas! Här ska rensas!

Bill

 

Ja, se där ett stycke samhällssatir modell 1899, och med på köpet en liten inblick i vilka spel som var på modet. Man känner för övrigt igen en del av tongångarna – våra kära svenska myndigheter har ju alltid surat över att vi medborgarna inte har de mat-, rök-, dryckes- och spelvanor som politikerna skulle föredra. Att spelandet var ett utbrett sällskapsnöje då, runt sekelskiftet 1900, har för övrigt sin förklaring: det var ju före radions, tv:ns och nästan till och med grammofonens tidevarv, så man fick ta de former av underhållning som bjöds. Och minns ni hur man spelade filipin? Det var l-ä-n-g-e sedan jag gjorde, det ska erkännas.

Och poker med 50 öres max, det var långt, långt före allas vår tid… men kul att se att vårt favoritspel var så på modet i Sverige redan 1899! 🙂