Med anledning av Dödarns berättigade varning nedan för ännu en roulettesatsningsscam, ställer signaturen ”dtm” i kommentarsfältet en fråga om en legendarisk bok; och så här ser den ut, i en av de många upplagor den kommit ut i:

Roberts inlägg tangerar ett fascinerande ämne: drömmen om att få ”spränga banken”. Med roulettespelets aura av högstatusspel, är det naturligt att flera ansträngningar lagts ned på att försöka övervinna just roulette, än på något annat kasinospel. Tusentals människor har sett det som sin livsuppgift att försöka besegra roulette, på olika bevekelsegrunder: för spänningen i uppgiften, för drömmen om en arbetsfri inkomst, för att bli världsberömd som just den som sprängde banken, eller helt enkelt för en i det närmaste patologisk fixering vid spelet.

Går det verkligen att besegra roulettehjulet? Svaret är faktiskt ja, vilket några kasinon bittert fått erfara i samband med ett antal beryktade kupper. Det finns till och med tre olika ”säkra” sätt att göra det på – även om samtliga kräver mycket arbete och en hel del förberedelser. Vilka de sätten är, hittar du en längre redogörelse för i Kasinoboken.

Låt mig dock vara kristallklar på en punkt: modern matematisk sannolikhetsteori har visat att det i längden är en OMÖJLIGHET att besegra ett välbalanserat, fungerande roulettehjul om man använder sig av ett satsningssystem, oavsett om det är Martingale eller något annat. Trots det har hundratals mer eller mindre (o)seriösa böcker och pamfletter publicerats om olika satsningssystem, förutom att det på nätet vimlar av vilseledande teorier och rena bedrägerier. Ämnet har dessutom figurerat i ett otal noveller, romaner och filmer.

Men… slumpen är nu en gång för alla vad den är, och enstaka gånger kan faktiskt systemspelare ha turen på sin sida och lyckas besegra kasinot. Det är just en sådan gång som boken ”Thirteen Against the Bank”, författad av britten Norman Leigh, handlar om.

Leighs far hade 1956 spelat bort alla sina pengar på ett kasino i Nice (av Leigh maskerat under namnet ”Casino Municipale”) i Frankrike, men Leigh själv svor på att hämnas. Under de följande åren lade han ned tusentals timmar på att utarbeta sitt eget system, en variant av ”reverse Labouchere” (du hittar det beskrivet i Kasinoboken), samt på att samtrimma det team om tolv kvinnor och män som han rekryterat. Sommaren 1966 ”testkördes” systemet med framgång på ett av Londons kasinon: på sex dagar vann teamet över 11 000 pund. Det skedde dock inte godvilligt från kasinots sida – bland annat spillde man avsiktligt brännhett kaffe över teammedlemmarna vid ett tillfälle, och vid ett annat undgick Leigh med nöd och näppe att misshandlas av säkerhetsvakterna inne på herrtoaletten.

Teamet avreste därför i september 1966 till Nice. När de klev in på kasinot sökte Leigh upp le chef de partie och frågade honom om kasinot hade något emot att hans team provade ett nytt system på ett av deras roulettebord. Det hade de förstås inte.

Handsken var kastad. Hånleendet hos kasinoledningen stelnade gradvis till en grimas, när Leigh och hans team i genomsnitt vann över 100 000 francs om dagen. På den åttonde dagen hade kasinot fått nog: spelet avbröts – den mest dramatiska scenen i hela berättelsen – och samtliga i teamet togs till den lokala polisstationen och utsattes för förhör. Alla släpptes till sist, med det kärva budskapet att de för all framtid var portförbjudna på samtliga Frankrikes kasinon, men de vunna pengarna fick de faktiskt behålla.

Leighs berättelse om deras äventyr, ”Thirteen Against the Bank”, tillhör i dag gamblingslitteraturens klassiker. I den och ett antal senare intervjuer underströk han dock att hans team inte gjorde några lättförtjänta pengar, utan att det handlade om ”damned hard money”.

Varför har ingen ännu gjort en spänningsfilm på den boken?