Häromdagen började jag berätta ett stycke pokerhistoria under rubriken ”There can be only one!” på

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/02/there-can-be-only-one/

och här kommer nu fortsättningen!

Det hade alltså blivit 1969; och borta i Reno i delstaten Nevada skulle på hösten den tidigare Texasbon Tom Moore inviga sitt nya etablissemang Holiday Hotel & Casino. Han såg sig om efter marknadsföringsknep, och fick ett av vännen Vic Vickrey: att arrangera en ”Texas Gamblers Reunion”, i avsikt att attrahera ett antal kända spelarnamn och highrollers som skulle vara intressanta för journalister och pressfotografer – och förstås även för gemene man. Kändisar har ju historien igenom alltid utövat attraktionskraft.

Därutöver gick inbjudan ut till ett antal professionella bookmakers, samt andra kasinobossar och diverse höjdare i branschen. En som med glädje accepterade inbjudan och lät sin chaufför köra honom i limousinen upp till Reno var Benny Binion, ägare till Binion’s Horseshoe i Las Vegas. Även Binion var ju från Texas, och sedan tidigare bekant med Moore.

Denna Texas Gamblers Reunion blev delvis en acceptabel framgång, och Binion återsåg ett antal gamla vänner från Texas som tillika var fruktade kortspelare. Bland dessa var Johnny Moss ”The Boss”, Thomas ”Amarillo Slim” Preston, Doyle ”Texas Dolly” Brunson, Jack ”Treetop” Straus och Brian ”Sailor” Roberts… vilka alla med tiden skulle komma att vinna VM-titeln i poker olika år, men då går jag förstås händelserna i förväg. En annan beryktad Texasbo och spelare som infunnit sig var den ökände kontraktsmördaren Charles Harrelson, far till Woody Harrelson som med tiden skulle bli berömd skådespelare. Dessutom hade evenemanget trots sitt namn förstås dragit ett antal kända spelare som inte var från Texas: Walter ”Puggy” Pearson som var från Tennessee, Jimmy Casella från New York och Rudolph Wanderone, en biljardhustler som var betydligt mera känd under sitt smeknamn ”Minnesota Fats”.

Väl på plats på Holiday Hotel i Reno ägnade sig dessa män – ingen av de mer eller mindre kända spelarna som infunnit sig var kvinna – dock inte åt craps, blackjack eller roulette i den utsträckning Tom Moore hade tänkt sig, utan koncentrerade sig på sitt gemensamma intresse poker. Och det gjorde de en hel vecka i sträck! För att jämna ut det hela bland de individuella specialisterna alternerade man pokervarianter som mörkpoker, femkorts stötpoker, sjukorts stötpoker, sjukorts hi-lo split och lowball, den senare som både deuce-to-seven och ace-to-five; men populärast var ändå Texas hold’em. Denna pokervariant var vid denna tid inte helt okänd i Nevada utan hade redan 1963 introducerats i pokerrummet på California Club i Las Vegas av Felton ”Corky” McCorquodale, som härstammade från Fort Worth i Texas.

Från California Club hade sedan denna variant snabbt spritt sig till de övriga dåtida pokerrummen i staden: Stardust, The Dunes och Golden Nugget. I likhet med de övriga pokerspelen som var på modet på 1960-talet, kom även Texas hold’em att mestadels spelas i limitform i Las Vegas. Detta var något som pokerhajarna från Texas fnös åt: en form som passade ”turister, revisorer och läderarslen”, alltså sådana som antingen inte vågade spela om några större belopp, eller föredrog att gneta ihop sin dagsinkomst på att ihärdigt invänta goda kort. Riktiga karlar spelades förstås no-limit, där man ibland tvingades sätta hela kapitalet på spel – but a man’s gotta do what a man’s gotta do som den klassiska repliken lyder, om än numera med ironisk klang.

När de cashgames som avlöst varandra dag och natt under denna Gamblers Reunion var slut, var det Texasbon Crandell Addington som av Tom Moore gavs en liten silverbägare med den ingraverade texten ”King of Cards”. Bakom utmärkelsen låg helt enkelt att Moore förhört sig med de närvarande spelarna om vem som var bäst och totalt hade vunnit mest; formellare än så var inte proceduren, och några prispengar fanns inte. Inte för att Addington hade behövt några: han var redan dollarmiljonär, en ”self-made man” och entreprenör inom olje-, gas- och kemiindustrin. Dessutom gick han under smeknamnet ”Dandy”, för sin oklanderliga stil i skräddarsydd kostym och slips vid pokerbordet.

På hemvägen hade Benny Binion fått mycket att tänka på. Han hade tagit djupt intryck av denna Texas Gamblers Reunion i Reno – men mer om vad som hände sedan kommer i nästa avsnitt!