I fredags debuterade jag, i all blygsamhet, som revyförfattare. Eftersom jag är bekant med Mats H. som är en av drivkrafterna bakom den årliga lokalrevyn, ledde ett slumpmässigt möte dagarna före julafton till att jag fick idén till just ett revynummer som jag via ett långt sms beskrev för honom. Han gav omgående tummen upp för det hela varpå jag skrev manus till revynumret som ironiserar över kvinnligt kontra manligt klädval, inklusive texten till det sångnummer – på den globala musikaliska plågan ”Gangnam Style” – som det hela mynnar ut i. Jag har tidigare bland annat  skrivit en hel bunt nya snapsvisor och hyllningsvisor tidigare, men att skriva en ny text till just ”Gangnam Style”, till den snabba takten och där jag valde att följa den exakta koreanska rimplaceringen, visade sig vara den tuffaste utmaningen hittills… fast det gick till slut. Till själva den inledande dialogdelen lade sedan Mats H. till några extra repliker, och så var numret i hamn.

Att på premiären i fredags få höra de lokala skådespelarna framföra samt dansa till den text jag skrivit var en lite lätt surrealistisk upplevelse!

Jag har aldrig själv känt någon större dragning till scenen, men har frånsett skolpjäser etc faktiskt ändå varit med om att stå där – uppkallad från min plats i publiken – vid två tillfällen. Det första var för något årtionde sedan på Criterion Theatre i London, under en humoristisk och underhållande föreställning i vilken samtliga Shakespeares 37 pjäser buntades ihop på 97 minuter. I den, vid ett tillfälle, skulle någon ur publiken kallas upp för att spela Ofelias undermedvetna (det låter lite crazy men så var det faktiskt), och ensemblen pekade på mig. Man är ju inte sämre än att man ställer upp, och jag minns att jag från scenen blickade ut över den fullsatta teatern, såg alla förväntansfulla ansikten och tänkte att ”jo, jag kan förstå det lockande i att vara skådespelare”.

Två år senare inträffade samma sak i Seoul, när min dotter Linn och jag den kvällen gick på Sydkoreas största musikalhit genom tiderna: ”Cookin’ Nanta”. Den handlar om fyra kockar som ska tillreda en bröllopsmiddag vilket kanske inte låter så värst häftigt i sig, men jag kan lova att den innehåller dansnummer i världsklass samt de häftigaste trumnummer jag upplevt i mitt liv; att showen sedan dess turnerat i många länder världen runt säger en del.

Alltnog körde de i den föreställningen med samma principiella trick – på slutet, när middagen är klar, pekade de ut och kallade upp två ur publiken, en kvinna och en man, som skulle föreställa bruden och brudgummen och så provsmaka samt ge sitt entusiastiska godkännande till anrättningarna. Det blev en liten koreanska… och så jag, säkert för att jag bland idel koreaner och bara en handfull västerlänningar var den längste i hela salongen. Allt för lite humoristisk kontrast. Se bilden ovan, som min dotter smög av med digitalkameran precis efter att vi två kallats upp på scenen. Koreanskan och jag fick blixtsnabbt instruktioner viskade i örat på oss, i mitt fall på förvånansvärt god engelska, och så krängde de på oss en enkel variant av traditionella koreanska bröllopsdräkter och vi fick göra det vi skulle. Rätt kul även det, innan vi så fick applåder och fick gå ned i salongen igen efter våra four minutes of fame.

Dräkten fick jag faktiskt behålla! Här är Linn som på hotellet samma kväll poserar i den. Någonstans i gömmorna har jag den sparad… Men efteråt har jag reflekterat över huruvida det i poker hjälper om man är skådespelare. Är det lättare att bluffa ut en opponent om man heter Mikael Persbrandt än om man är en vanlig Nisse Nilsson? Jag har vid något tillfälle över en fika tagit upp ämnet med vännen Magdalena in de Betou, men hon håller på att skådespeleri och pokeragerande i huvudsak utgör två olika skills. Fast jag undrar ändå? Faktum är att det finns åtskilliga skådespelare och skådespelerskor som sysslar med poker, och har dragit in en och annan krona eller dollar på det: till exempel Tobey Maguire, Shannon Elizabeth, James Woods, Mimi Rogers, Jason Alexander, Matt Damon samt Jennifer Tilly, och varför inte också nämna Ben Affleck (”Pearl Harbor”) som 2004 vann delstatsmästerskapet i Kalifornien samt Telly Savalas (”Kojak”) som faktiskt kommit på hedrande 21:a plats i VM 1992?

Hmmm…