Medan jag var i London förra veckan briserade nyheten om den stora – nej, gigantiska – spelfuskskandalen inom fotboll: enligt uppgifter fler än 600 i högre eller lägre grad uppgjorda matcher, varav närmare 400 i femton länder enbart inom Europa. Listan inkluderar dessutom matcher i Champions League och till och med VM-kval. Enligt Rob Wainwright, chef för Europol som är Europas ”criminal intelligence agency”, är detta den största utredningen genom tiderna när det gäller spelfusk inom fotboll; och bakom ligger ett kinesiskt brottssyndikat baserat i Singapore, men med förgreningar lite varstans i Asien, Afrika, Sydamerika, Centralamerika och Europa.

Totalt sägs detta syndikat ha dragit in i storleksordningen motsvarande 700 miljoner kronor på dessa riggade matcher. Hela 425 spelare, lagledare, domare, ”officiella personer” och yrkeskriminella är involverade i härvan, som det för Europol under arbetsnamnet Operation Veto tagit ett och ett halvt år att komma på spåren och säkra bevis i. De värsta länderna sägs vara Turkiet (79 fall av fixade matcher), Tyskland (70) och – något otippat – Schweiz (41). Europol är dessutom luttrade nog att erkänna att problemet med matchfixning kommer att fortsätta, trots detta jättetillslag. ”We recognize the problem continues”, sade Wainwright under presskonferensen den 4 februari. ”Criminal syndicates see this as a high-profit, low-risk area for criminal activity.”

Dessvärre var fotbollshistorien kantad av spelfusk redan före denna gigantiska skandal. Det räcker med att påminna om hur Marseille flyttades ned i franska ligan 1993 efter att klubbdirektören Bernard Tapie – just det, samme man som var inblandad i ett försök att ”rädda” Full Tilt nyligen – beslogs med att ha mutat andra lag inklusive Valenciennes till läggmatcher; eller om hur finska klubben Allianssi 2005 köptes av kinesen Ye Zheyun, vars första åtgärd efter det var att byta ut halva laget för att direkt ordna 0-8 i nästa match varvid det borta i Asien spelades jättebelopp på just en sådan brakförlust. Kanske ska man här även nämna anklagelserna om att den lilla ökenenklaven Qatar ”köpt” arrangerandet av VM i fotboll, genom att ösa pengar över FIFA?

Faktum är att den överlägset största ”kategorin” inom området fusk och bedrägerier i spel utgörs av spelare och ligor som slår till mot spelarrangörer, såväl statliga bolag som privata bookmakers. Gamblinghistorien kan uppvisa en ändlös räcka exempel, från klumpigt förfalskade totobongar och upp till noggrant förberedda stötar genomförda av ligor med rejäla resurser.

En mycket omtalad serie kupper var den som åren 1997-99 iscensattes av ett annat asiatiskt gamblingsyndikat. ”Måltavlan” då var brittiska fotbollsmatcher, efter att de singaporeanska och malaysiska ligorna fallit i sådant vanrykte att asiatiska bookmakers sedan länge begränsat insatserna, eller vägrat acceptera vad, på vissa matcher.

Brittiska ligan har länge i jämförelse ansetts som mer svårfixbar, vilket lett till att det i Sydostasien kan satsas sammanlagt över en kvarts miljard kronor på enskilda matcher där! Med sådana pengar i omlopp blir förstås frestelsen att ”beställa” önskat matchresultat oemotståndlig, och den mäktiga kriminella triaden Wo On Lok tog sig an uppgiften på 1990-talet.

Wo On Lok, specialiserade på gambling och med en finansiell makt som kan mäta sig med en del mindre staters, fanns och finns än i dag representerad inom olika grupper av kinesiska invandrare i väst, inklusive i Sverige. De tre medlemmar som den gången utsågs att ordna rätt matchresultat var Wai Yuen Liu från Hongkong samt Chee ”Mr. Fixit” Kew Ong och Eng Wha Lim från Malaysia, den sistnämnde ett tekniskt geni. Det kryphål de tänkte utnyttja var att asiatiska bookmakers accepterar resultat i avbrutna fotbollsmatcher som slutställning, om andra halvlek hunnit inledas.

Triadens plan blev därför att helt enkelt se till att vissa matcher avbröts i en ställning som var den önskade; oftast oavgjort. Det ordnade man genom att åstadkomma elavbrott i några kvällsmatcher, så att det inte gick att spela vidare i mörkret. När de i november 1997, medan det stod 2-2 mellan West Ham och Crystal Palace, tog sig in i elcentralen och släckte ned stadion Upton Park kostade det asiatiska vadhållningsfirmor och bookmakers över 100 miljoner kronor!

En månad senare slog de till igen och avbröt matchen mellan Wimbledon och Arsenal på Selhurst Park. Slutet kom dock när de i februari 1999 försökte fixa även matchen mellan Liverpool och Charlton Athletic, men råkade ut för att en av de säkerhetsvakter de avsåg att muta istället vände sig till polisen. Trion dömdes till mellan två och fyra år var; oerhört låga straff i relation till de enorma belopp som ligan hann dra in, och huvudmännen bakom kupperna befann sig förstås på långt och säkert avstånd från den brittiska rättvisan.

I jämförelse med ovanstående framstår 1990-talets svenska ”spelstötar”, på ett antal enligt ryktet uppgjorda handbollsmatcher, inte ens som småpotatis i sammanhanget. Och det finns anledning för mig att här snart återkomma till andra ”lowlights” inom spelfuskandets historia: allting har ju – för att citera den grekiske filosofen Aristoteles – ”sin plats här i världen, om icke annat så i alla fall som varnande exempel.”