Turneringsåret 2013 rullar vidare: Nordic Masters spelas just nu, nästa vecka är det dags för Unibet Open i Köpenhamn, vid horisonten skymtar WSOP borta i Las Vegas… och så vidare.

Vem är bäst? Vem kommer att segra? Vilka kommer att skriva pokerhistoria medan andra får nöja sig med att besvikna ta bakvägen ut till taxikön? Vi letar ständigt efter drama, efter larger-than-life-karaktärer; den klassiska repliken THERE CAN BE ONLY ONE! ur filmen Highlander ekar i våra bakhuvuden när vi bänkar oss runt den gröna filten och hälsar på varandra med den blandning av kollegialitet, medlidande och nödtorftigt maskerad your-ass-is-gonna-be-mine-skoningslöshet som för tvåtusen år sedan måste ha funnits mellan romerska gladiatorer, innan de klev ut på arenan och vände sig mot kejsaren medan de framförde sin klassiska hälsningsfras: Ave, Caesar, morituri te salutant. ”Hell dig, kejsare, de som skall dö hälsar dig.”

Men låt mig ta ett kliv tillbaka, och för ett ögonblick titta på spel överhuvudtaget. I alla spel med ett skicklighetsmoment inställer sig förr eller senare frågan, eftersom vi människor till vår natur är så tävlingsinriktade som vi är, om vem som egentligen är bäst… och hur man tar reda på det.

Understundom kan proceduren för att kora en mästare inom ett spel anta häpnadsväckande proportioner. Jag är säker på att de flesta av mina läsare här är för unga för att minnas den legendariska schackmatchen om VM-titeln mellan utmanaren, amerikanen Robert James (”Bobby”) Fischer, och den försvarande titelhållaren, ryssen Boris Spasskij, sommaren 1972 i Reykjavik på Island. Men ett drama var det, och som kom att ges nästan ofattbara moraliska och politiska dimensioner i tidningar och andra media världen över; det är förundransvärt att det ännu inte gjorts en Hollywoodfilm om det. Här stod på den ena sidan en medelålders Spasskij, den regerande mästaren, som representant för det slutna och kommunistiska sovjetsystemet och omgiven av allehanda apparatjiks med osäker funktion i entouraget och av vilka åtskilliga ryktades vara KGB-agenter; och här stod på den andra den unge Fischer, det oberäkneliga och ensamma geniet som ännu inte var trettio fyllda, utsedd att föra den fria världens fana i den episka striden – och till råga på allt låg platsen för bataljen halvvägs mellan öst och väst, ute i havet. Det var inte utan att det fanns övertoner av drakar som skulle dräpas, och till slut var det också Fischer som stod som segrare: något annat slutresultat hade dramaturgiskt varit nästan otänkbart.

Motsvarigheten till den tvekampen har vi ännu inte fått uppleva inom poker, det kan jag garantera.

Att vara bra på ett visst spel har faktiskt, genom historien, många gånger utgjort en form av status. Rognvald Brusason, jarl av Orkney i början av 1000-talet, räknar i Orkneyingasagan upp sina färdigheter till häst och med vapen samt tillägger sedan ”jag är stark i tafl-spel” (syftande på det dåtida brädspelet hnefatafl).

Men det finns tidigare exempel än så: den berömde kalifen Harun ar-Rashid, som styrde i Bagdad vid tiden omkring sekelskiftet 800, uppskattade schack så mycket att han faktiskt lät avlöna flera framstående mästare i spelet för att ha dem vid sitt hov. I Tusen och en natt, en blandning av rena sagor och legender av osäkert värde, återfinns berättelsen om hur Harun en gång köpte en ung och vacker slavinna som var skicklig schackspelerska, och efter att ha förlorat mot henne i tre partier i rad som belöning lät benåda hennes älskare, som dömts till döden för ett brott. Men genom historieskrivningen vet vi att Haruns far, al-Mahdi, vid sitt hov i slutet av 700-talet hade diktaren Abu Hafs i sin tjänst. Denne var inte bara skicklig i att skriva och deklamera poesi, utan var mest känd som sin samtids främste schackspelare; Abu Hafs utgör faktiskt det första kända exemplet i historien på att vinna i ett brädspel med förbundna ögon.

Ännu längre tillbaka i historien har vi spelet wei ch’i, i Väst mera känt under sitt japanska namn go men uppfunnet i Kina någon gång omkring perioden 1500-2000 f.Kr. Det kom med tiden att bli ett tvisteämne mellan renläriga konfucianister och taoister, där de förra inte såg något värde i det och därför betraktade det som ett meningslöst tidsfördriv, medan de senare såg det som ett karaktärsdanande verktyg för självupptäckter och värdefullt just för att det inte gick ut på rent materiella vinster och förluster. Om den lärde statsmannen Tu Yu, som levde åren 222-284, berättas att ”Tu Yu var skicklig i wei ch’i, den bäste i hela landet, men en viss person klandrade honom och sade att han slösade bort sin tid på spelet. Tu Yu svarade: om jag måste ge en förklaring, så är den att det tjänar till stor hjälp med de heliga lärorna.”

Hmm, en elegantare och mera filosofisk förklaring än vad de flesta av oss har till hands när vi anklagas för motsvarande slöseri med tid när det gäller poker… och spelet go/wei ch’i har för övrigt varit epicentrum för åtskilliga romaner, varav den mest kända är ”The Master of Go” av den japanske nobelpristagaren Yasunari Kawabata.

Men frågan infinner sig alltså: hur kommer man fram till vem som är bäst i ett visst spel??

I spel där inget slumpmoment finns och man möter en motståndare åt gången – schack, wei ch’i, kalaha, dam osv – är proceduren i grunden tämligen enkel: man låter kombattanterna göra upp inbördes, och den som blir utslagen får lämna striden medan vinnaren går vidare, tills en slutlig segrare träder fram. Vill man ha inte bara en slutlig segrare utan även få fram vem som är näst bäst, och näst näst bäst osv, krävs dock mer komplicerade procedurer.

Spel med inbyggda slumpmoment, som backgammon, måste som regel ”kompenseras” genom att kontrahenterna får mötas i flera matcher i rad för att slumpens inverkan i görligaste mån ska neutraliseras. Och spel som både har inbyggda slumpmoment och där man spelar fler än två åt gången, som t.ex. poker, mahjong, Monopol och bridge, kräver ytterligare andra procedurer om en enda mästare i slutändan ska utses på ett rättvist sätt.

I ungefär etthundrafemtio år, efter att det uppfunnits i trakten av New Orleans omkring år 1820, spelades poker enbart i vad vi i dag kallar cashgameformat: man köpte in sig, man spelade, och man lämnade sedan partiet med vad man hade efter att ha vunnit eller förlorat. Deltagarna kunde komma och gå under maratonpartier; och alla visste att resultatet av en enstaka kväll inte var avgörande. Ingen pokerspelare, oavsett skicklighetsnivå, kan undgå att då och då förlora. Det fanns ingen som förde officiella protokoll eller satte upp highscorelistor någonstans – vad du i det långa loppet vann eller förlorade i poker visste bara du själv, i en tid före Internet och moderna massmedia där de som var duktiga i poker föredrog att diskret hålla sig i skuggorna, undan såväl risken för rån och överfall som utom räckhåll för lagens arm. Konceptet att på något sätt komma fram till en officiell mästare fanns helt enkelt inte inom poker då, eftersom några ”mätmetoder” utöver omtvistade belopp som vanns och förlorades inte existerade, liksom inte heller några gemensamma fora där framgångar och resultat tillkännagavs. Det var alltså en lång, lång tid innan pokertidskrifterna någonsin gjorde entré, eller databasen på The Hendon Mob på nätet upprättades.

Det hindrade förstås inte att det verkligen fanns enstaka pokerspelare med gediget och väl underbyggt rykte inom de egna kretsarna, som till exempel ”Titanic” Thompson (1892-1974, och vars riktiga namn var Alvin Clarence Thomas). ”Ti”, som han också kallades, är den som stått modell för huvudpersonen i musikalen ”Guys and Dolls” från 1950. Den musikalen i sin tur bygger på novellen ”The Idyll of Miss Sarah Brown” från 1932 av författaren Damon Runyon. Titanic var under tiden mellan världskrigen, och jämte Nicholas ”The Greek” Dandolos, den sannolikt mest kände pokerspelaren i USA: han hade enligt ryktena vunnit sammanlagt över en miljon dollar på poker – en förmögenhet på den tiden du kunde få dig ett skrovmål mat på restaurang för en dollar – i så vitt skilda städer som Chicago, Houston och San Francisco, och var således en legend när han i slutet av 1920-talet träffade Runyon i New York. Dessutom hade Titanic dödat fem män, alla i självförsvar enligt vad myndigheternas utredningar kom fram till. Han och Runyon kom att umgås flitigt, och Runyon blev fascinerad av den andres liv och leverne och lät honom stå modell för spelaren ”Sky” Masterson i sin novell som alltså sedan blev en musikal.

Hur man på den tiden såg på kända pokerspelare, varav en del med närmast mytstatus, kan man också få en aning om när man läser Richard Jessups roman ”The Cincinnati Kid”, som utspelar sig i vag 1930-talsmiljö. I den romanen är huvudtemat – inte olikt temat i Kawabatas ”The Master of Go” – mötet mellan den gamle grånade mästaren Lancey ”The Man” Hodges och den unge och talangfyllde utmanaren ”The Kid”, när ”The Kid” till sist har sökt upp Hodges för att få veta om han kan klara av att fälla mästaren i stötpoker och överta dennes plats på tronen. Måhända kan man här också dra klara paralleller till västernfilmernas dueller mellan kända revolvermän, vilka också omges av myter och där det går motstridiga rykten om hur många den andre egentligen har dödat, innan så slutuppgörelsen kan stå på den dammiga huvudgatan under den gassande solen.

Sådan var alltså situationen inom poker, i många årtionden. Men så kom 1969 när ett nytt och annorlunda gamblingevent såg dagens ljus – men inte i Las Vegas, utan på det oansenliga Holiday Hotel i Reno i Nevada. Det skulle i förlängningen förändra pokervärlden i grunden… men det ska jag återkomma till i ett framtida inlägg!