Crown Casino i Melbourne utsattes nyligen, som vi kunnat läsa om i pressen, för en högteknologisk scam som hade platsat i en tilltänkt Hollywoodfilm; varför inte ”Ocean’s Fourteen”…

En ”highstakes gambler” som just då bodde i det tillhörande svit- och villakomplexet Crown Towers – för 30 000 dollar natten, enligt nyhetsrapporteringen – lyckades tydligen värva en medbrottsling på insidan: en med tillgång till kasinots övervakningssystem, vilket gjorde att denne via kamerorna kunde zooma in och studera korten på bordet – även de som förmodas vara dolda. Uppgifterna om vilka korten var förmedlades sedan till highstakesspelaren via radiosignal till en öronsnäcka.

Därefter blir pressuppgifterna luddigare. Enligt den inledande rapporten i dagstidningen Herald Sun angavs inte spelet närmare, men däremot att ”fusket avslöjades över åtta givar som spelades inom en kort tidsperiod”. Det hela ägde dessutom rum i kasinots höglimitavdelning. Säkerhetsvakter tog sig in i villan framemot gryningen och körde ut highstakesspelaren efter att gett honom ett föreläggande som för all framtid förbjuder honom att sätta sin fot på kasinot igen; varpå spelaren enligt uppgift ska ha återvänt till sitt hemland. Spelaren sägs dock ha fått med sig de pengar han scammade ihop, 32 miljoner australiska dollar – över 200 miljoner svenska kronor.

Crown Casino har gett sin VIP Services Manager sparken – om det var han som var mannen på insidan har inte bekräftats – och samarbetar nu med polisen, som optimistiskt säger att ”det finns gott hopp om att få tillbaka” en stor del av de bortsvindlade pengarna. En del kasinoexperter, däribland Barron Stringfellow i Las Vegas, säger däremot pessimistiskt att ”the chances are zero” att man ska kunna få tillbaka några pengar när fuskaren väl lämnat såväl kasinot som landet.

Vilket kortspel gällde det? är en fråga som ännu inte fått ett bekräftat svar. Tidningen The Register påstår att det var poker, men att då under bara åtta givar kunna komma över mer än 200 miljoner spänn skulle förutsätta ett parti med svindlande höga insatser. Då är det möjligt att det i stället var blackjack, där kasinona ibland går med på att ”lyfta av taket” för insatserna när enstaka highrollers vill det, och där det är en enorm fördel om man nu skulle kunna sitta inne med information om dealerns bägge kort i given.

Osäkra uppgifter, som sagt, och kasinot försöker begränsa den information som läcker ut. Vad som känns lite obehagligt är samme Stringfellows kommentar att “these sorts of scams happen much more than people realize. They just go unreported because casinos want to keep them a secret.”

Det är en trist tanke att man vid pokerbordet måste skydda sina hålkort inte bara från nyfikna motspelares blickar, utan även från kasinots säkerhetskameror om de nu försöker kika över axeln på en. Och en enda gång i mitt liv har jag faktiskt fått en demonstration av hur förödande följderna kan bli, om nu någon vid bordet vet om vilka hålkort konkurrenterna har.

Det var i april 2005 på Åland, när vi höll på att trimma in tekniken inför inspelningen av programmen i den första säsongen av Pokermiljonen: Joakim Geigert och jag satt ute i det improviserade kommentatorsbåset och kollade in monitorerna, inklusive där spionkamerorna visade allas händer. Vid bordet spelar just då några från produktionsbolaget MTV Mastiff, Unibet och TV4 med kortlekar, marker och dealerknapp medan kameravinklar och ljudnivåer justeras – självklart handlar det inte om några pengar, bara om testspel för att få allt på plats.

Via mikrofon och hörlurar står under tiden inspelningsledaren Isabelle M. i förbindelse med oss, och på skoj börjar Joakim och jag viska information om de andras händer i öronen på henne.

Under den halvtimmen spelar hon som Gud.

Hon kastar sina kort istället för att syna så snart andra har bättre; höjer aggressivt varje gång hon har den garanterat vinnande handen; avslöjar obarmhärtigt varje försök till bluff; och markerstaplarna framför henne bara växer och växer. Joakim och jag känner nackhåren resa sig på oss medan vi bevittnar när Isabelle förvandlas till en ostoppbar mordmaskin. Trots att hon inte röjer en min utan bara fäller korthuggna kommentarer i sin mikrofon om bildutsnitt och ljudnivåer och annat, anar förstås de andra vid bordet till sist oråd inför en spelföring som gränsar till det klärvoajanta, och under skratt avslöjar hon då hur det hela gått till.

Och vem har inte fantiserat om att just SÅ borde man åtminstone en enda gång i livet få spela poker, där man går fram genom startfältet med en lie i handen på väg mot finalbordet? Som sagt – det var en på samma gång fascinerande och skrämmande uppvisning.