Tillbaka i Macau, som sagt, för att besöka mässan iGaming Asia Congress där jag dessutom i veckan är inbjuden gästtalare på ämnet ”Asian Games” – och staden är på samma gång sig lik och utvecklas i rasande tempo. Ytterligare ett megakasino har byggts färdigt sedan mitt förra besök, men eftersom mässan hålls inne i komplexet ”City of Dreams” i anslutning till Grand Hyatt Hotel bor jag där ännu en gång, borta i Taipadistriktet:

Där möts besökarna i en av ingångarna av hotellets gigantiska drake, som enligt kinesisk kosmologi ska både skydda det och ge det lycka och framgång:

Det kasino som en gång var stadens stolthet, Casino Lisboa på den tiden kasinokungen Stanley Ho under fyra årtionden hade ensamrätt till licens och därmed var Macaus motsvarighet till Cosmopol i Stockholm, framstår i dag som tämligen nedgånget och oansenligt i relation till de nya och moderna jättarna:

Fortfarande är Lion Bar på MGM och Bellini Lounge på The Venetian inneställen, om än i tät konkurrens med nyare lokaliteter, och på just Bellini uppträder ett amerikanskt tiomannaband:

Jag passade självklart på att besöka min favoritmahjongbutik i Macau, Seng Kei där jag vid det här laget är glatt igenkänd och har rabatt:

Ägaren Chan Kei-Cheong muttrade över att man numera tvingas ta upp en ansenlig del av butiken av pokerprylar, men efterfrågan är stor till olika homegames bland både kineser och västerlänningar…

… fast fortfarande säljer man ändå många mahjongspel och andra traditionella kinesiska spelattiraljer:

Kei-Cheong berättade för mig att för några månader sedan hade han besök av två västerländska kvinnor, som ogenerat frågade efter infrarödkänsliga kontaktlinser och ”daubing”, alltså en slags smet som kan användas för att märka korten under pågående parti, på ett sätt som är osynligt för normala mänskliga ögon! Kvinnorna kammade noll eftersom han självklart vägrar befatta sig med fuskutrustning i sin butik, men nog är det sorgesamt att man ska delges sådana skräckhistorier om folk som medvetet försöker blåsa sin omgivning.

Bland större asiatiska spelrelaterade nyheter är att Taiwans folkförsamling och regering häromdagen gav klartecken för ett kasino i Taipei, något som dittills varit förbjudet. Rimlig gissning på invigningsdatum: 2015, men om man då kommer att erbjuda ett pokerrum är oklart. Och av affärskontakter bosatta i Japan får jag höra att man där diskret, på snirkliga samt traditionella japanska vägar, håller på att förbereda ett lagförslag som nu ska bereda mark även för kasinon. Japansk poker håller för övrigt på att växa sig större och större, men traditionella pokerrum med cashgames är det inte tal om: det sätter lagen stopp för. I stället betalar man en inträdesavgift och deltar i ”nöjesturneringar”, där dock det ”sponsrade” förstapriset enstaka gånger kan vara så stort som resa till Macau och inköp i en rejäl turnering där. Jo, det tangerar självklart gränsen för det tillåtna i Japan; men deras krångliga och komplexa syn på var skiljelinjerna går – mahjong och pachinko är tillåtna, medan till exempel roulette, tehonbiki och cashgamepoker inte är det men givetvis förekommer ändå på motsvarigheten till svartklubbar – är i det närmaste outgrundlig för oss stackars västerlänningar. Som en brittisk kollega här i Macau, Andy Jones, luttrat formulerar det: ”At the end of the day, governments will decide what is gambling and what is not.”

Det är bara att instämma… men jag kommer gärna med det personliga tillägget att det i demokratier är vi väljare som ytterst ansvarar för vad för slags regeringar vi vill ha…