Här är nu fjärde och avslutande delen av historien bakom hur WSOP blev till!

Med det första World Series of Poker avverkat, kunde Benny Binion (stående mellan hästarna på bilden ovan) och Jimmy ”The Greek” Snyder konstatera att det hela PR-mässigt fått fullt godkänt – men ändå visat upp sina brister. Snyder hade varit outtröttlig som formell värd och reklamagent, och tusentals små och stora tidningar runtom i USA hade faktiskt omnämnt arrangemanget om än oftast i notisform.

En som dock framförde kritik, såväl i sina artiklar som direkt till Benny Binion och Jimmy Snyder, var Ted Thackrey (bilden) som var en featureskribent och övervakade det hela på uppdrag av Los Angeles Times. Arrangemanget hade varit betydligt mindre grandiost än vad namnet World Series of Poker antydde. Det hade enligt Thackrey varit bedövande tråkigt att se uttryckslösa människor skicka marker fram och tillbaka över den gröna filten; och att man på slutet internt röstat fram den buttre och okarismatiske Johnny Moss hjälpte avgjort inte upp det hela.

”Ni måste hitta på något sätt att göra en tävling av det hela”, var rådet som Thackrey gav till Binion och Snyder. ”Om ni på allvar vill få pressen med er och förvandla ert World Series of Poker till en sporthändelse måste ni ge det en struktur, skapa drama, och göra det till en riktig tävling.”

Därefter går historieskrivningen isär. Enligt en del – majoriteten – var det Thackrey som under sensommaren återkom med det revolutionerande förslaget om att mörkarna skulle öka med jämna intervall, för att på sätt få fram en ensam kvarvarande spelare som då förstås var vinnare, medan Thomas ”Amarillo Slim” Preston (bilden) kompletterade med idén om att alla dessutom skulle starta med samma mängd marker som till skillnad mot i ett cashgame inte kunde fyllas på. Enligt några andra, inklusive Amarillo Slim själv, var det i stället Slim som kom på hela freezeoutkonceptet med eskalerande mörkar och allt.

Hur som helst gillade Binion och Snyder idén. Under vintern 1970-71 började Jimmy Snyder på en PR-kampanj som framhöll att Binion’s Horseshoe skulle presentera något nytt: den första riktiga pokertävlingen någonsin, och där vinnaren skulle få titeln världsmästare. Inget omröstningsförfarande, utan en riktig tävling där ”last man standing” skulle inte bara hyllas som segrare, utan dessutom ta hand om alla de andras pengar – ”winner takes it all”. Det var förstås koncept som talade djupt till den amerikanska folksjälen.

Knappast någon av de sju spelarna – Johnny Moss, Jack Straus, Puggy Pearson, Jimmy Casella, Sailor Roberts, Doyle Brunson och Amarillo Slim – som slog sig ned vid bordet i maj 1971 inne på Binion’s Horseshoe, för att spela det enda eventet som fanns på dagordningen, hade dock i huvudet att de skulle skriva historia. Alla sju hade spelat med varandra många gånger tidigare, så det kändes mera som ett homegame om än med höga insatser. Alla sju hade betalat 5000 dollar för att vara med, och alla hade de nu motsvarande summa i cashgamemarker framför sig; konceptet med turneringsmarker var ännu inte påtänkt. Om det var något som var nytt och främmande, så var det att partiet innebar betydligt högre risker än ett cashgame: alla utom en skulle ju tvingas lämna bordet tomhänta. I dag ser vi det som en självklarhet i varje modern turnering… men då var det en fullkomligt revolutionerande idé att du till skillnad mot 150 års föregående cashgamespelande för första gången inte kunde sticka ned handen i byxfickan efter fler dollarsedlar och köpa in dig igen efter en smäll.

I dag minns ingen vilken som var den vinnande handen i den sista given, eller i vilken ordning kombattanterna föll; det lilla fåtalet närvarande journalister hade självfallet ingen vana vid att rapportera från en pokerturnering. Men den som stod som segrare nästa dag på kvällen efter att heads-up ha besegrat Pearson var Johnny Moss (bilden), som därmed blev den första ”officielle” världsmästaren i poker. ”Det visar att vi röstade för rätt kille förra året”, kommenterade Doyle Brunson torrt. Det fanns inget armband att dela ut – en nymodighet som tillkom först 1974 – utan Moss bestods ännu en gång med en graverad silverbägare. Inte heller hade man ännu kommit på PR-tricket att trava upp förstapriset på bordet inför åskådarna; i stället fick Moss helt enkelt efteråt och diskret sina 35 000 dollar i en skokartong som Benny Binion oceremoniöst överräckte.

Men det nya formatet för poker hade visat att det fungerade; pokerturneringen hade fötts, och skulle med tiden påbörja sitt segertåg över världen. Och ända fram till och med 2005 skulle WSOP arrangeras på Binion’s – inte undra på att kasinot fortfarande stolt har denna skylt utanför sina entréer!